Det är tabu att prata om det jobbiga i att vara tvillingförälder och om det faktum att statistik visar att 50% av alla tvillingföräldrar skiljer sig/separerar under småbarnsåren.
Nu tänker jag skriva om det iaf.
För det ÄR väldigt tufft mellan varven att ha två små i exakt samma utvecklingfas att ta hand om, och att samtidigt få sin relation att fungera och försöka hålla liv i det egna privatlivet och umgänget man hade tidigare! Sen går det givetvis i perioder och jag tycker alltid, oavsett hur kämpigt det är, att våra tvillingtöser är värda all möda i världen!!
Just nu är vi dock inne i en av dessa jobbigare perioder.
Jag har skadat/belastat fel på min högra sida vilket leder till att det gör ont i höger ben och ryggsida/höft då jag bär eller på annat sätt belastar/anstränger mig. Vilket gör det svårt då jag är själv om dagarna och döttrarna behöver bäras, t ex till skötbordet och matstolarna. Oscar har fått nackspärr, tjejerna är förkylda (om än nästan friska igen nu) så vi fått sova lite/dåligt de senaste dygnen med. Ovanpå allt ligger oro över att våra två bilar krånglar extremt (=höga reparationskostnader etc) och diskussionen om hur länge jag ska vara hemma föräldraledig och när barnen bör skolas in på förskolan och hur länge föräldradagarna från försäkringskassan egentligen räcker.
Hushållsarbete och städning ska vi ens nämna här, för det finns det absolut inget utrymme för just nu! (De försök jag gör att t ex tömma diskmaskinen eller sopa golvet får snart avslutas då jag har två som "hjälper till" alternativt gör något helt annat som de inte får göra i andra ändan av huset.)
De som har sina familjer på nära håll kan skatta sig lyckliga, för den avlastningen nån timme här och där tror jag gör stor skillnad. Kanske känner jag så speciellt då Oscars arbetstider är så dåliga för oss just nu. Han åker hemifrån ca 10:15 på vardagar och kommer oftast hem först ca 19:30-19:45. Då är det ju dags för nattning och jag har ibland haft ca 1-2 timmars helvete med två trötta som längtar efter varsin famn. Snacka om att känna sig otillräcklig! Att hitta på någon gemensam aktivitet ihop som familj blir det alltså inte tal om de dagar Oscar jobbar och han och jag orkar väl bara precis göra det viktigaste hemma innan vi dör framför TV:n nån timme innan läggdags. Så nån direkt kvalitetstid ägnar vi oss inte åt ihop just nu, tyvärr.
Hur gör alla andra? Varför pratas det inte mer om hur tufft det faktiskt kan vara att vara småbarnsförälder? Hur man nästan tappar allt socialt umgänge man hade tidigare, hur ofattbart lite egentid man får och hur hårt det drabbar relationen mellan mamma och pappa när barnen kräver i princip all ledig tid.
Alla som är föräldrar vet hur underbart det kan vara/är att ha barn. Många pratar om att det är det bästa i livet att få barn och nästan ångrar att de inte skaffade barn tidigare och vill förmå alla i sin omgivning att genast skaffa barn med. Men att det kan vara inte alls så rosaskimrande att vara förälder till de här små underbara liven mellan varven, det hör jag inte alls lika ofta. How come?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej du, det är inte alltid en dans på rosor... Ibland blir jag så frustrerad över småsaken (fast i min värld blir de jättestora!!). Försöker då tänka på att andas ett par gånger extra och bry mig om det som verkligen är viktigt... So what att det ligger skor på skötbädden, kalsonger i sängen eller vad det än må vara... (japp, exempel hämtade från verkligheten) Men tro mig, det funkar inte alltid! Ibland är jag så frustrerad att jag vill skrika!! Nu när du är skadad får du försöka underlätta så mkt som möjligt, en pall vid skötbordet och vid matstolarna kan göra susen i ett sånt läge... Sen kan man försöka få bort några "måsten". Vi funderar på att hyra in en firma som kommer och storstädar 2 ggr/månad. Har kollat lite på kostnader och i vårt fall skulle de vara här i 4 timmar per gång och det skulle kosta ca 500:- per gång. Kan kännas mkt kanske men det man köper sig är inte bara ett rent hem utan även kvalitetstid med familjen... Tycker så synd om min älskade make som åker till jobbet innan vi vaknat och kommer hem i lagom tid för tjejernas grinperioder... Det kan inte va jättekul. Sen med allt som måste göras oxå så är det inte konstigt att man blir grinig på varandra. Sen är ju det fina i kråksången att det som känns superjobbigt ena dagen, kvittar nästa. OCH, det går ju över, tjejerna blir större och mer självständiga och då får man plötsligt tid och ork över till annat... Oj vad långt inlägg det blev! Hoppas du förstår att du inte är ensam, ALLA småbarnsföräldrar har mindre bra dagar, men för det allra mesta är vi ju de bästa föräldrarna som finns. Eller hur?! Kram kram
SvaraRaderaHej! Mycket bra inlägg tycker jag. Jag känner igen mig precis. Vissa dagar kan vara otroligt jobbiga. När de är gnälliga blir jag ibland så matt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vet att det blir bättre om jag går ut med dem men att ta på kläder, ta ut vagnen osv kan då kännas som att bestiga ett berg så det blir ibland att jag avstår av bara den anledningen. Frustrerad är bara förnamnet. Dessutom får jag dåligt samvete när jag inte har något tålamod. Innerst inne vet jag att det är normala känslor och att jag är en jättebra mamma men jag tycker ändå att det är jobbigt i stunden. Jag var inte förberedd på att ens känslor kan skifta upp och ner flera ggr per dag. Precis som du anser jag att allt är värt det men det är viktigt att vädra även dessa känslor.
SvaraRaderaVäldigt bra inlägg!
SvaraRaderaAnneli, jag tror definitivt att du kan bli en bra politiker om du får lust för det nån dag.
Men till dess att barnen har blivit lite äldre och mer självständiga så önskar jag er båda lycka till (även om jag kan föreställa mig, så är det nog svårt för mig att förstå huur jobbigt det är). Vet ju att ni kommer klara det galant även det kommer vara otroligt kämpigt ibland.
Sänder massa positiva tankar och hälsningar från oss här nere. (Vi räknar ju kallt med att vi också kommer att bli tvilling-föräldrar)
TACK! Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer! Härligt att få vädra även denna sida av föräldraskapet, och få så fantatsiskt gensvar på det. Det går upp och det går ner i småbarnslivets berg-o-dal-bana, så enkelt är det. Nu tror jag bestämt att vi är på väg uppåt igen.. ;-)
SvaraRadera@Nima: Politiker?!
Och ja, ni kommer få tvillingar med -underbart! ;-)
Jag känner också igen mig i alla dessa tankar och känslor. Förra veckan blev jag så arg och frustrerad att jag bara lämnade de små skruttarna vrålande i vardagsrummet och gick ut på kökstrappan en stund. Kan säga att jag slängde igen dörren bakom mig så huset höll på att braka ihop!
SvaraRadera@Kerstin: KRAM! ;-)
SvaraRadera