BÄSTA Juklappen någonsin

Hoppas ni alla haft en fin jul!
Själv fick jag i år den allra bästa tänkbara julklappen på självaste julafton..
Något som inte går att köpa för pengar,men son gav mej oändlig lycka!!

Skriver ett något längre inlägg om några dagar och berättar om det och första julen med flickorna..

Tills dess får ni allt undra! ;-)

Från oss till er alla

Till alla läsare,

bekanta & vänner

och er vi inte känner

Vill vi önska en riktigt

God Jul &

ett Gott Nytt År!

Sova -Javisst, om ni lägger mej i tid!

Ibland kan man allt vara dum som förälder.
Vi har t ex nog varit dumma vad gäller flickornas sovtider. Efter att ha läst på tvillingbloggen på alltombarn.se om hennes tvillingpojkars sovtider, insåg jag att våra tjejer nog är övertrötta sent på kvällen. Därför chansade jag för några dagar sedan och la Amanda i spjälsängen för natten när hon somnat i min famn efter amning, redan kl.18.45. Döm om min förvåning då det funkade! Bara att stoppa i nappen några gånger då hon gnällde till, men i övrigt inga problem! Samma me Elly då vi la henne en halvtimme senare.
Vi har alltså kanske skapat sovproblemen själva, då vi helt enkelt inte lagt dem i tid och det då lett till att Elly och Amanda helt enkelt blivit alldeles för övertrötta och därför svårsövda.
Man lär verkligen så länge man lever och det är inte helt enkelt att vara förstagångsförälder!!
Men nu verkar det, peppar peppar, fungera med nattningen för oss. Och eftersom den sker runt kl.19-20 så får vi en egen stund på kvällen, jag och Oscar då flickorna sover. Och det kan jag säga är också guld värt efter en lång dag.
Jag vågar som vanligt inte ta ut något i förskott, men de senaste nätterna har de sovit riktigt bra efter att vi lagt dem betydligt tidigare än förut.

Nattamningarna har också blivit färre, med undantag då de blivit vaccinerade och var ledsna och gnälliga då de hade ont efter sprutorna. Då blev det en hel del amning som tröst, men tröstamning i det läget känns ju helt OK. Kan ju förstå att de hade ont, mina älsklingar. Men bortsett från då kan det räcka med en amning under natten förutom den precis innan läggdags, fram till morgonen. Skönt för alla parter då vi kan få mer sammanhängande sömn.

Så vad säger man? Sova -Javisst, om ni lägger mej i tid! verkar vara tjejernas motto, och inte: Sova -NEJ som vi misstolkat det till. ;-)

Just nu sover de båda i spjälsäng, så söta så!
Sweet dreams

Vaccinerade

Morgonen startade med ett ryck för oss idag!
Inte på något vis pga Elly eller Amanda dock. Nej, de ringde från BVC kvart över nio på morgonen då jag satt och ammade Amanda medan Oscar satt och morgonmös med Elly.
"Var är ni?! Ni hade ju tid hos doktorn här klockan nio!", sa BVC-sköterskan irriterat i telefon.
Klockan nio?! Oscar och jag hade diskuterat om det var klockan 11 eller 13, men nio kändes inte alls bekant! Vi försökte hitta en ny tid iaf och jag bad så hemskt mycket om ursäkt osv, men när sköterskan sa att enda tiden var på tisdag 22/12, då vi är i skåne, brast det för mej och tårarna kom. Jag hade klantat mej med flickornas första läkartid och nu skulle de minsann inte få någon ny tid inom det närmsta..!
Det visade sej sen att det givetvis inte var vi som hade klantat oss (tack o lov!) utan hon hade missat att informera oss om att hon hade ändrat vår tid.
Efter mycket om och men fick vi i alla fall stressa iväg till BVC det snabbaste vi kunde så skulle de klämma in oss hos doktorn idag iaf. 25 minuter senare var vi på plats! (detta trots att både vi och flickorna satt i pyjamas då de ringde!)

Flickorna undersöktes -allt var givetvis prima! :-)
Sen vägdes och mättes de som vanligt och huvudomfånget kollades.
Nu har de verkligen växt med besked!!!!
Elly är nu 58cm lång och väger 5430 gram och Amanda har nu sprungit om Elly och är 58,2cm och väger 5460 gram. Bådas huvudomfång är 39,2 cm.

Idag, en dryg vecka i förtid har flickorna också fått sin 3-månaders vaccinering, mot bl.a. stelkramp. En spruta i vardera låret fick de, med gråt och protester från båda som resultat.
Nu är vi hemma och tar det lugnt och inväntar eventuell feber som följd. Men barnalvedon i stolpillerform är införskaffad så det ska nog gå vägen hur som.
Vi märker inget särskillt på dem ännu iaf. Amanda sover som vanligt och Elly är sitt glada vanliga jag!

Skönt att ha det avklarat nu inför julen. Nu ska vi bara koppla av och ha det mysigt!

Sova -NEJ!

Efter att ha haft några bra nätter med sömn har det nu varit några kämpiga nätter igen.
Det är som om Elly och Amanda tänker så som 2-åriga grannflickan säger när hon inte vill: "Sova -NEJ!"

Vi vet inte riktigt hur vi ska komma tillrätta med twinsens nattvanor. Amanda vill helst vara vaken till sena natten, si sådär ett-två-tiden iaf. Elly somnar oftast något tidigare, fast sen är de väldigt olika i hur de sover med. Elly är väldigt lättväckt, medan Amanda när hon väl somnat för natten, verkligen sover och vaknar knappt för något. Henne kan man t.o.m lyfta och vända och vrida på lite hur som utan att hon för dens skull vaknar. Elly däremot vaknar ibland av så små saker som att man lämnar rummet hon sover i för att gå på toaletten.

Båda tjejerna sover dock riktigt bra i spjälsängen nu, när vi väl fått dem att sova. Enklast är att lägga dem i sängen sovandes.
Dock märker vi inte alls på något vis av det som så många andra tvillingföäldrar pratar om; att tvillingr skulle känna stor trygghet i varann. Våra tjejer verkar än så länge vara hyfsat ointresserade av varandra. Enda är väl då att de nattetid ibland kan väcka varann, särskilt då innan den djupa nattsömnen satt in. Skriker då den ena av dem så vaknar den andra och verkar att i symbios eller kanske är det i sympati (?!) skrika med sin syster. Dagtid däremot störs de i stort sett aldrig av varandra! Då kan de t.ex. ligga brevid varandra i vagnen och den ena få den andres hand hårt över ansiktet utan att reagera, eller den ena skrika den andra i örat utan minsta reaktion etc. Undantaget om syrran skulle slå ut ens napp då ;-)

I alla fall, detta med deras sömnmönster känns knepigt! Vi kan liksom inte riktigt hitta rätt sätt att få dem att sova på natten, helt någonstans mellan 22.00 på kvällen och kanske 08.00 på morgonen, med vakenhet däremellan endast för amning.
Att sova länge i stäck är däremot inga problem för dem, det gör dem redan, fast något förskjutet av de tider vi hade önskat då!

Jag efterlyser TIPS på hur man får 12 veckors tvillingflickor att sova om kvällen!
Vi har ju provat nattningsrutiner osv, och ibland funkade de, men inte längre verkar det som.
Det lustiga är ju just det att när de väl somnat sen, så sover de ju riktigt bra och man kan inte fatta att det var sånt ståhej innan de väl somnade.
Mina tokiga små flickor, riktiga sjusovare är de också, när det gäller att komma upp om mornarna!
Ge mig tillbaka min riktiga dygnsrytm -jag saknar dagsljuset!

KALAS!

Igår var vi på kalas hos grannflickan som fyller 2 år.

Givetvis åker kalasbyxor på för första gången då flickorna ska på första kalaset!

Visst var de fina i sina kalasbyxor och mysiga klänningar?

Sen att kalaset i sej var i stökigaste laget för mina små, är en annan femma.

(Och då var det ändå bara några få barn där! Födelsedagsbarnet, storebrorsan som är 3 1/2 år och kusinerna som är 2 år respektive 2 veckor gamla.)

Nog bara att vänja sej vid att när barn samlas blir det stökigare än man trott! ;-)

LUCIA

Vi önskar er alla en trevlig Lucia! Som ni ser tar tjejerna i och sjunger för kung och fosterland på bilden..! Natten går tunga fjät.... hihii

11 veckor firas med pompa och ståt (dvs bra SÖMN!)

Igår blev flickorna 11 veckor gamla!
När de var 7 veckor gamla firade de ju det med att sova i vagnens liggdel själva på golvet i vårt sovrum under natten, nu fyra veckor senare har de tagit ett större steg i sin utveckling...
De sov båda i spjälsängen både natten till sin 11-veckorsdag och i natt. Detta är STORT! :-)
Igårkväll la vi dem dessutom i sängen redan vid 22.30 och de somnade där till slut, något som kännts som en total omöjlighet tidigare.
Ni ska veta att vi tidigare haft ena dotter sovandes mellan oss i sängen alternativt på/tätt intill pappa Oscar om nätterna och andra dottern klarvaken till ca 02.00 om nätterna innan hon gett upp och vi kunnat lägga henne i spjälsängen för natten.

Förstå vår segervittring idag! LOVELY.
...fast ska nog erkänna att jag saknar dem om natten lite grann ändå, detta är ju en påminnelse om att de en dag kommer vara hyfsat oberoende av oss...
Vilket ska vara en bra sak, jag vet! ;-)

Trevlig Lucia önskar jag er alla!
/Shoop

Dagsrapport

Här kommer en snabb dagsrapport: I natt har vi alla sovit riktigt bra! HURRA! :-)

Vaknade för att gå upp vid ca 09.20 idag.
Amanda ville först inte sova igårkväll, som vanligt då hon sover mest hela dagarna. Så vi bestämde oss för att verkligen stimulera och trötta ut henne. Vi satt och pratade med henne och påkade på hennes uppmärksamhet både jag och Oscar en bra stund på kvällskvisten och sen gjorde jag en teckning med mönster och starka konstraster, som jag läst någonstans att små barn ska fascineras av. Denna teckning fäste vi sedan över skötborder och lät henne ligga och studera. Hon fullkomligen ÄLSKADE den! Pratade, log och jollra som tusan mot den.
Det verkade göra susen för efter sista amningen gick hon sedan med på att sova för natten!

Så här ser teckingen ut

Och här kommer två helt pinfärska bilder av flickorna, tagna för ca 10 minuer sedan....

Vanlig bild av allra finaste Amanda, sovandes dagtid i sin babysitter..


Vanlig bild av allra finaste Elly, pigg vaken och leende i sin babysitter


GULLUNGAR!!!

10 veckor

Amanda och Elly i klänningar för 1:a gången -gåva från mormor!

Idag är Elly och Amanda hela tio veckor gamla! Helt ofattbart hur snabbt tiden gått, känns som de kom nyss samtidigt som det känns konstigt att det funnits en tid i våra liv då de inte fanns..! Vad gjorde vi med all vår tid då?!

De har växt som bara den på sistone. När vi var på BVC sist, 25:e November vägde de båda 4300 gram. De har båda gått upp 700 gram på de två veckor det var sen sist vi var där, helt otroligt! Men ojjj vad det märks att de växer -deras kläder blir allt trängre för att inte säga helt för små helt plötsligt. Känns som det hände över en natt dessutom. Vad hände liksom?! Kan nog vara den fria amningen plus att de nog är inne i en tillväxtperiod nu. En del av de kläder vi fått har vi ju knappt hunnit plocka fram och använda förrän de nu är i minsta laget redan, lite trist. Som tur är har flickornas mormor som alltid en lösning på även detta, hon har nämligen hittat en super-uppfinning som hon införskaffat åt oss: Förlängningar till babybodys som är som ett litet tygstycke på ca 10 cm med tre tryck-knappar i vardera änden som passar i grenen på de flesta bodys -perfekt om man vill kunna förlänga livslängden på favoriterna!

Både Elly och Amanda har nu fått lite av det berömda babyhullet. Gulligt men något ovant då de tidigare varit så himla små och smala över hela sina små kroppar. De är nu 53,5 och 54cm långa.
Vart tog mina mini-tvillingar vägen? De har blivit så stora och jag var inte ens beredd på det. Kom tillbaka mina pyttisar, spola tillbaka tiden, det går för snabbt nu...

Tänk att en del föder barn i denna storleken. Märkligt!!!

2 månader

Nu har Elly och Amanda hunnit bli två månader gamla!
Tiden verkligen springer fram! Nu är det bara drygt en månad kvar tills pappa Oscar ska återgå till jobbet och jag och flickorna blir själva om dagarna.

Men det har hänt mycket under de två månader de nu hunnit fylla. T ex så jollrar och ler de båda varje dag nu -härligt med deras joller och helt underbart med deras svarande leenden som numera är medvetna och med ögon som glittrar.

De har också börjat sova mer eller mindre hela nätter numera, inte på långa vägar alla nätter, men då och då. Även om det ibland blir i vår säng så blir sovstunderna nattetid iaf längre och längre vilket känns oerhört positivt!

Just nu är vi och hälsar på hos flickornas mormor och morfar i Ystad. Det gillar både vi och flickorna då vi alla kan bli riktigt bortskämda!

Flickorna får massvis med uppmärksamhet och närhet och vi kan få chansen till en del egentid.
Nästa gång blir till jul.

Personligheter

Våra flickor är olika som individer. Dels tycker vi ju inte själva, jag och barnens pappa att de är så lika utseendemässigt, men till sättet skiljer de sej åt med. Vi tycker att de börjar skilja sej alltmer från varann nu..

Elly är vår gosiga tjej, hon tycker om närhet och vill allra helst vara i famnen för jämnan. Hon är också ganska beroende av napp och sover bäst då hon får ha kroppskontakt med oss på något sätt, kan dock ibland räcka med att hålla sin lilla hand om ett av våra fingrar.
Elly är den som jollra först av de två. Hon är vaken och nyfiken, sover gärna dagtid och är vaken nattid. Elly vill äta ofta och ganska regelbundet. Elly leder utvecklingen framåt.

Amanda är lite tuffare, hon har stora intensiva ögon och granskar det mesta i sin omgivning. Hon är dock något mer självständig och kan somna och sova både utan napp och oss i närheten. Hon är en hungrig tjej som ammar effektivt, men kan för dens skulle prioritera sömn framför mat då hon ibland är något av en sömntuta. Amanda är oftast nöjd med tillvaron och inte så beroende av oss, men blir hon arg då hörs det med besked! Amanda följer Elly i utvecklingen, men tätt efter hela tiden.

Många tycker de är otroligt lika! Det är de ju, men inte såå lika att man tar fel, tycker vi. De var extremt lika då de föddes men sen har de utvecklats olika, dock har de det senaste börjat närma sej varann igen utseendemässigt. Ska bli spännande att se hur olika/lika de kommer vara framöver!
Fina och härliga är de båda två precis lika mycket i alla fall!
Allra finaste Elly och allra finaste Amanda.
Såååå älskvärda båda två!

Att amma eller inte amma

Amningen funkar riltigt bra nu! JIIIPPIE! Fast att dubbelamma är det inte tal om. Jag kom på att om jag bara accepterar amningen som min huvudsyssla den närmsta tiden nu (för att inte säga heltidsjobb) så funkar det att amma båda separat och att ge dem den stunden av närhet en och en. Så nu singel-ammar jag dem jämt och det känns bra! Kan säga att hittills, innan har det känts väldigt svajigt med amningen. Ibland problemfritt och nästan mysigt, men ofta stressigt och pressat och svettigt då det inte helt funkat friktionsfritt.
Idag ammar jag dem typ fritt, dvs de bestämmer när och hur länge de ammar. Men ammar jag den ena erbjuder jag alltid den andra bröstet direkt efter. Det funkar oftast riktigt bra faktiskt! :-)
Ibland kan dock någon av tjejerna bli något hysterisk under amning, oftast efter sisdär 5 minuter in i amningen, då utdrivningsreflexen kommit igång. Detta är dock något som förbryllar mej; kan det vara att utdrivningen och flödet av mjölk är för stark eller för svag?! Kommer det för mycket på en gång eller för lite? Frustrerade blir de iaf och släpper för att gallskrika i dessa lägen. Då brukar vi ge ersättning i stället, så slipper jag känna någon press och barnet blir nöjt och mätt iaf. I natt gjorde vi t.o.m. så att vi gav ersättning till båda vid 05-amningen och så pumpade jag ur sen. Det går snabbare och barnen blir inte lika vakna och vi får somna om igen tidigare. Kanske är det en modell vi kommer prova framöver nattetid.

Hur som helst är jag nu en glad ammande mamma, kanske mycket beroende på den nya amningskudde vi införskaffat -en sån där som är som en platå av skumgummi. Oscar har dessutom gjort ett patent på den med en rem som gör det möjligt att spänna fast den runt magen på mej så att den sitter där den ska (hålet i kudden är nämligen något större än min mage). Nu kan jag amma med båda händerna fria då barnet väl fått rätt tag. LOVELY! :-)
Flickorna har blivit så pass tunga nu att jag tycker det är svårt att hålla upp dem utan ett ordentligt stöd av en kudde, så det gör stor skillnad för mej, nu kan jag slappna av under amningen då jag inte behöver sitta soch spänna mej och hålla dem upplyfta med armarna under amning.

Är det någon som vet vad gallskriken mitt i amningen kan bero på förresten?

nattningrutiner

Idag är Elly och Amanda 8 veckor gamla.
Jag och Oscar har börjat att vänja dem vid att sova i egen säng nu. Vi vet ju egentligen inte hur man bäst gör detta, men vi gör på vårt sätt och med ena dottern har det funkat ganska bra hitills. Vi vaggar dem i famnen efter sista matningen inför natten och har en lugn stund med dämpad belysning och typ lugn musik framåt kvällen sen lägger vi dem tillsammans i spjälsängen med dämpad belysning och lämnar rummet. Sen lyssnar vi efter ljud på missnöje och är snabba i benen om de skulle bli ledsna eller arga och stoppar då i nappen igen eller bara pratar lugnt med dem och stryker på dem i sängen och säger samma mantra: "Sssshhh, nu ska vi sova" och sen lämnar vi dem igen. Ofta funkar det, men inte alls alla gånger. Ibland får man hämta en gallskrikande dotter och sitta med henne i famnen tills hon somnar och sen göra om igen.
Ni som har barn -hur gör/gjorde ni?

magknip

I natt sov den ena dottern själv i SPJÄLSÄNGEN mellan amningarna, helt otroligt! Den andra var vaken mer och ville som vanligt vara nära nära och var lite gnällig och krångla och åla med kroppen, blev skrikig efter matningen då hon lades ner även om det var nära oss. Då lade jag henne med huvudet högt på mig på mitt täcke och då lugnade hon sej... och tog i och bajsade! Stackaren, hon hade nog svårt med magen och matsmältningen, liten.
Vi bytte på henne och badade av henne och sen var hon betydligt lugnare och sov intill oss i sängen.
Har idag fått tipset att prova med SEMPER magdroppar till denna dotter och amma henne mer än ge ersättning, då ersättning kan vara mer svårsmält. Ska absolut testa detta!
Någon som har erfarenhet?

Don't wanna miss a thing!

Jag har ett problem: jag vill nämligen ALDRIG vara ifrån mina barn! Inte ens en liten ministund egentligen, om jag får bestämma. Klart att jag måste duscha utan dem etc, men förutom dessa korta måsten vill jag allra helst ha dem inom räckhåll hela tiden.
Detta leder till en del problem; Jag måste ju sova/vila även dagtid ibland för att orka med att ta hand om flickorna och amma etc, särskillt då nattsömnen rubbas rejält. Då vill pappa Oscar oftast dra iväg med flickorna nån stans (detta då det inte är helt enkelt att vara ensam med de två hemma), typ gå in nån timme till grannen med dem, gå på promenad eller åka iväg med bilen på något ärende, typ strosa på byggvaruhus nån timme med dem sovande i vagnen. Detta vill jag helst inte alls! Då missar jag ju dem! Och så har jag extremt svårt att koppla av och koppla bort mamma-rollen, så jag ringer honom då och då bara för att kolla att allt är bra eller om de snart är tillbaka osv! SÅ JOBBIGT!
Jag behöver ju min egen-tid egentligen, det inser jag med och Oscar tjatar ofta på mej med för detta. Men vad gör man?!
Elly och Amanda har blivit centrum i mitt liv och det är så jag vill ha det!

Det är t.o.m. så att jag gått och blivit riktigt girig och snål! Jag vill nämligen inte "låna" ut mina döttrar till någon om sanningen ska fram. Även de nära och kära som kommer hit för att hjälpa och avlasta oss blir jag snål mot. Helst vill jag bara att flickorna ska sova dessa timmar och att vi ska få hjälp med sysslor som att dammsuga eller städa etc. För hemska tanke att de under dessa hjälptimmar skulle umgås och få kontakt med flickorna och få uppleva något med Elly eller Amanda som jag själv missar!
Ojojoj, så knäpp och galen man kan bli av denna föräldraroll och oändliga kärlek till sina barn. Men de är ju bara små en kort tid och jag vill inte missa en endaste del i deras utveckling. Jag vill suga i mej varje leende, varje joller och varje vaken stund med dem! Allra bäst är det att vila med flickorna sovande hos mej i samma rum, då och endast då kan jag koppla av helt. Då vet jag att inte missar något.

Ett exempel på min snålhet är då BVC-tanten vid ett tillfälle fällde kommentaren: "Oj, nu tror jag bestämt att hon log mot mej!" INTE, tänkte jag! Och så tyckte jag att BVC-tanten var fruktansvärt oprofesionell som sa så, fattar hon väl att min dotter inte ler mot henne. (och skulle det nu vara så att hon gjorde det, så skulle jag uppskatta om jag slapp veta vad jag gick misste om!)

Störd? Jo, något. Jag är bara så rädd att missa något. Vad som helst.
I don't wanna miss a thing!

1 steg framåt och 2 steg bakåt

Säg den lycka som varar.. Det var bara en engångs företeelse att flickorna sov så bra natten till lördagen. För sedan dess har det varit än värre än det var innan dess. Ena tjejen (nämner inga namn) har förvandlats till värsta nattugglan som antingen är pigg och glad och "pratig" nattetid eller arg och skrikig. Den andra tjejen är dock som innan, sover ibland men är för det mesta hyfsat foglig nattetid.
Vad gör man?!
Vi vill få tips på hur man får små spädbarn att sova när det blir kväll/natt! Hur gör/gjorde ni som varit i samma sits? Vi är öppna för det mesta och vill gärna testa nya idéer, då våra är slut och inte gett vidare resultat.
Att inte få sova är dessutom som värsta tortyren och jag kan ju lugnt säga att vi knappast kvalificerar oss till världens bästa föräldrar dessa sömnlösa nätter...
HJÄLP!

7 veckor gamla idag

Idag är Elly och Amanda sju veckor gamla! HURRA! :-)
Det hela firade flickorna med att låta mamma och pappa sova ordentligt mellan nattens matpass. Vi fick tipset av flickornas farfars fru, Berit att ge lite extra ersättning till flickorna vid matningen inför natten så att de är ordentligt mätta, på gränsen till övermätta, då sover de bättre. Vi provade detta och bestämde oss sedan för att verkligen ge detta med att få flickorna att sova i egen säng, istället för på eller intill oss i vår säng, en chans!
Sagt och gjort, efter matningen inför natten då vi gav dem extra, vaggade vi dem i famnen tills de somnade och la dem sedan tillsammans i vagnens liggdel, som vi placerat på sovrumsgolvet, och bäddade om dem och hoppades på det bästa!
Döm om vår förvåning när det funkade! Äntligen!
(Förstår att det är alltför tidigt att ropa hej, men det är absolut ett steg i rätt riktning.)
Nu fick vi sova ganska ostört och oavbrutet mellan mat-tillfällena och var betydligt piggare när det väl var dags att gå upp. Härligt härligt och extra mysigt när flickorna väl påkallade vår uppmärksamhet då vi "varit ifrån dem" då vi sov!

Nästa steg, då detta funkar helt ut är att introducera deras fina spjälsäng för dem, men än så länge nöjer vi oss med liggdelen till vagnen som de känner sej hemma i!
LYCKA!

Dubbelamma

I söndags hjälpte barnens mormor mej att göra en egen provisorisk amningskudde av två rullade duntäcken som blev till en stor korv med ett påslakan över. Sen provade jag att dubbelamma mina flickor. Det gick hyfsat bra måste jag säga och jag kände mej nöjd och stolt när pappa Oscar kom hem och fann mej i soffan ammande båda flickorna samtidigt! Så söndagen och måndagen dubbelammade jag dem. Visst var det lite meckigt att få till det med den egenhändiga korvkudden, men det sparade ju tid att dubbelamma!

Säg den lycka som varar. Mina bröstvårtor började ömma igen efter amningen sent på måndagen, troligen för att flickorna hade svårt att få helt rätt grepp vid dubbelamningen. På tisdagen upptäckte vi dessutom att vi fått torsk igen! Skit alltså! Så det blev något dygn med bara pumpning och bröstmjölk på flaska då samt behandling av flickorna igen.

Nu ammar jag en av flickorna och ger den andra ersättning och så skiftas vi om vid varje matningstillfälle. Detta så att mina bröst ska slippa bli allt för drabbade av torsk-infektionen. Det är verkligen inte helt enkelt att få allt att funka. Snart är vi förhoppningsvis fria från infektionen och har införskaffat en riktig amningskudde så får vi ta nya tag då.

Jag är dock tveksam till att dubbelamma efter detta försök. Stundtals är jag t.o.m. inne på att vi kanske ska ge ersättning till den ena och amma den andra växelvis för jämnan!

Någon som har tankar och funderingar att dela med sej av kring detta? Lätt att känna sej otillräcklig tycker jag! Vill ju ge Elly och Amanda det allra bästa i alla lägen, så nu är jag kluven..

Besök

Detta med besök är svårt tycker vi.
Självklart vill vi stolt visa upp våra fina flickor för hela världen och allra helst för de som står oss nära och är oss kära, så klart!
Fast det är inte alltid så enkelt som det kan verka och jag förstår att det kan kännas otåligt att behöva vänta med att få se våra döttrar nu när de väl är här och faktiskt varit det i drygt sex veckor nu.
Faktum är dock att vi inte orkar med besök, hur mycket vi än skulle önska. Och sen är det ju detta med smittorisken med, vi är ju otroligt försiktiga och rädda att flickorna ska bli smittade och sjuka av något slag. RS är ju såklart den största rädslan! (RS-virus är en smittsam företeelse som hos vuxna och större barn endast visar sej som förkylnings symptom och som för dessa är ofarligt, men för våra små och spädbarn i stort upp till 6månader-1 årsålder kan det innebära svårigheter och andnöd med dödligt utgång.) RS sprids som mest under vinterhalvåret, oktober till mars sägs vara dess högsäsong och dagisbarn är de värsta smittspridarna, men även vuxna som har snuva kan vara bärare av detta farliga...

Förutom smittrisken är våra små tjejer just nu väldigt känsliga för förändringar av rutiner och i stort behov av lugn och ro och att inte överstimuleras. Ofta efter de fåtal besök vi haft har vi sedan haft en tuff natt med dem.

Så till alla er som längtar efter flickorna (och oss med litegrann kanske!), håll ut!
Er tid att få träffa dem kommer, vi lovar!!!!!
Just nu måste vi se till flickornas bästa, även om vi må vara nog så överbeskyddande av dem. Men så är de ju också det mest dyrbara vi har, våra fina små underverk.

Massa kärlek till alla som visar sin omtanke för oss, trots att vi just nu mest drar oss undan och är för oss själva i vår egna lilla familjebubbla!
KRAMAR

En skitsak?!

Att man kan längta efter att få byta en bajsblöja är väl inte något vi kunde föreställa oss innan vi blev föräldrar direkt.. Men så har det varit! Flickorna har nämligen haft lite små jobbigt med magen på sistone och vi har inte haft en enda bajsblöja på över en vecka..! (Däremot rikligt med kissblöjor) Detta oroade mej så mycket att jag frågade på BVC sist vi var där, men fick svaret att det kunde vara så ibland och att det inte var någon fara. Magen håller på att ställa in sej och det kan gå upp till tio-tolv dagar utan bajs utan att det är oroväckande på såna här små.

Men när det väl kom så kom det med besked vill jag lova!!!

På den ena tjejen var blöjan så full och mättad av bajs att det rann kiss ur kläderna på henne när jag lyfte upp henne. Två dagar senare kom det hos den andra tjejen och då så mycket att kläderna fick sej en tur i tvättmaskinen efteråt!

Men oj vad lyckliga vi blev över dessa stinkbomber och deras kladd!

Jag byter hellre bajsblöja en gång i kvarten än att mina små har problem med magen, känns det som!

Mormor på besök

I förrgår var flickorna på barnmottagningen i Lerum för att ta blodprov, då deras gulhet fortfarande påvisar gulsot. De blev stuckna i långfingret och sen skulle blodet rinna fritt ner i två små provrör under vad som kändes som en evighet. Det var hemskt att stå vid sidan om och se på när de blev stuckna. Elly belv förbannad och Amanda mer ledsen. Tur att barnens mormor var med så jag slapp hålla dem när de var så himla missnöjda!

(Pappa Oscar jobbar på mässa några dagar så då är flickornas mormor på besök och hjälper till)

Igår kom resultatet från proverna och det är ingen fara och inget som behöver åtgärdas! =)

I övrigt har flickorna utvecklats massor på sistone! Från att ha varit vakna och missnöjda mycket de senaste veckorna är de nu mer nöjda med tillvaron och liksom mer med när de är vakna, fast de sover också mer nu. Elly, som är något större än Amanda kan man ibland tolka som att hon ler medevetet nu och jollrar när man pratar med henne och får ögonkontakt.

-Underbart!

Amanda är inte långt efter, men verkar hellre sova än umgås än så länge.

Amningen fungerar också väldigt väl nu (härligt att vara torskfria!), och flickorna sover bra om nätterna och vaknar nästan på klockan med fyra timmars mellanrum och är hungriga! Snart, snart ska vi börja med dubbelamning också då det nu känns helt problemfritt att amma. Något jag ser framemot då det kommer innebära kortare amningstid. Baby Semps ersättning är mer undantag nu än förut och ges bara i nödfall när det blir hysteri med hunger på båda samtidigt och jag inte har något pumpat att ge. Så när dubbelamning fungerar behövs den kanske inte alls!

Vi börjar märka av deras olikheter och olika personligheter och egenheter alltmer nu, vilket är otroligt häftigt! Även utseendemässigt tycker vi att de alltmer skiljer sig åt ju mer tiden går. Titta på bilderna ovan och avgör själv.

De växer så det knakar nu med:

Elly väger nu 3490 gram och Amanda 3410 gram.

(Nästan som andra bebisar då de föds med andra ord!)

Torsk och gallskrik

Ledsen att jag inte uppdaterat här på ett tag, men det har verkligen varit fullt upp med flickorna på sistone..!

Förra onsdagen var vi på BVC och då upptäcktes det att båda flickorna hade torsk på tungan, en sorts svampinfektion som syns som vit beläggning på barnets tunga. Vi började därför behandla detta med bikarbonat, även mina bröstvårtor fick denna behandling (tydligen ska de inte vara så ömma och irriterade vid ammning som de varit), samt så kokar vi nu alla nappar dagligen.
Nu är vi alla torskfria! =) Mest skillnad är det nog för mej som nu upptäckt att amning kan vara helt smärtfritt, vilket jag inte erfarit innan. Knasigt hur det kan bli då man inte vet hur ömt som är normalt ömt...

En annan sak som tagit vår tid och skapat lite huvudbry är att flickorna helt plötsligt började gallskrika om nätterna, lite fattade vi att det berodde på magknip.. men efter besök och rådgivning hos mormor vet vi nu hur att avhjälpa även detta. Fantastiskt hur lite ryggmassage i upprätt läge mot axeln kan göra underverk för de smås välbefinnande!
Men oj vad tufft vi hade det innan vi fick lärdom om detta "trick" som vi nu använder så fort de fortsätter vara missnöjda trots blöjbyte, matning och närhet.

Mormor är allt fantastisk!

1 månad idag!

Elly och Amanda i alltför stora jackor (storlek 50) och med napp för nyfödda...

Idag är det 1 månad sedan Elly och Amanda kom till oss!
Det har verkligen varit en händelserik månad med dem. Och som de har växt, de små liven!
När de föddes vägde Elly 2715 gram och Amanda 2390 gram och båda var 46 cm långa. Sist vi var på BVC vägde Elly 3110 gram och Amanda 2980 gram, sist de mättes (drygt två veckor sedan dock) var Elly 49,2 cm och Amanda 48,8 cm.

Vi har haft lite problem med deras kläder och blöjor etc pga att de är så pyttesmå, våra dockor till flickor. Mormor Anita såg dock detta snabbt och var inte sen att shoppa loss ordentligt till de små på avdelningen för för tidigt födda. Snart hade de flera uppsättningar var av mini-bodys och byxor, och strumpor till deras pyttepyttesmå fötter.
Det minsta var i så liten storlek som 44!
Idag är de kläderna i storlek 44 verkligen på gränsen för dem. Så det märks att de växer som de ska.
Storlek 50 är dock fortfarande oftast i största laget för dem än så länge, beror dock på vilket fabrikat det är så klart, då storlekarna kan skilja ganska markant åt mellan olika märken. Även napparna för nyfödda var på tok för stora för dem, så nu har de napp för prematur-bebisar från apoteket, inte de som kallas mini utan de som kallas TINY..!

Vad kan man då säga om deras första månad i livet?
Vi kan nog enas om att den första perioden av smekmånad nu är över och vi börjar känna oss lite mer bekväma med varann..
Fortfarande är vi dock självklart helt och hållet förälskade i de små förtjusande liven!
...Men det är vi inte ensamma om vill jag lova!!!

Ta en titt på dem -who can blame us?! ;-)

ENERGI = noll

Idag har jag och flickornas stackars pappa NOLL energi kvar. Men det verkar konstigt nog flickorna ha, trots att de härjat hela natten... Var får de all sin energi ifrån?! Eller stjäl de kanske min...?
Det konstiga är att de var relativt mycket vakna på dagen igår, så vi trodde att vi skulle få en bra sovande natt, men icke.
Hur får man bukt med detta? De har dessutom blivit napp-addicted! Utan napp blir det mest skrik.. Och nappen tappar de ju då och då.

Finns det napp med nackband? ;-)

Amning och dess problematik

Att amma kan vara nog så problematiskt i sej, att ha två att amma kan betyda dubbel problematik således.. Med tvillingar ställs man ständigt inför dilemmat vem man ska prioritera först när, så även när det gäller amning och matning så klart. Ibland blir de ju tokhungriga exakt samtidigt verkar det som, och eftersom jag än så länge föredrar att singelamma, dvs väntar med att amma båda samtidigt s.k. dubbelamma, så blir det ju onekligen så att en alltid måste vänta. Vi försöker i mesta möjliga mån variera och skifta vem det är som får vänta så klart, men stressen att amma den ena när jag vet att den andra också är hungrig och tvingas vänta, är enorm. Jag vill ju ge dem båda en egen stund i lugn och ro att amma, men det är otroligt svårt då de har samma behov samtidigt och jag bara är en som kan ge dem det de vill ha..

Ibland har jag så klart pumpat innan så att Oscar kan ge i flaska till den som för stunden inte ammas, eller så får det bli BabySemp ersättning om det blir hysteri.
Grejen är också det att flickorna ammar väldigt olika. Den ena flickan ammar effektivt, tar ett grepp och dricker nästan non-stop tills hon somnar eller släpper, medan den andra tar tid på sej att finna rätt grepp och slickar etc en stund innan och släpper sedan greppet flera gånger under amningen för att ta nytt grepp.

En annan sak med amningen är när de kräks efter att ha ammat. Hur kan jag då veta att de fått behålla tillräckligt av det de har ammat då? Borde de amma igen då kanske? Fast kanske ammade de FÖR mycket och kräktes av den anledningen?

Det kan också vara otroligt svårt och frustrerande att amma dem då de är så hysteriskt hungriga att de fäktar med armar och ben och vägrar ta bröstet utan bara gallskriker i famnen på mej, trots att de är riktigt hungriga och behöver energin. Båda tjejerna är dessutom otroligt starka i nacken och liksom trycker ifrån huvudet om man i detta läge försöker hjälpa dem till rätt grepp. Oftast brukar det då sluta med att Oscar får fixa iordning ersättning och så får de matas via flaskan istället av Oscar som då har ett annat lugn.

Suck! I dessa lägen är det lätt att känna sej otillräcklig!
Men så i andra stunder fungerar det lätt som en plätt och de ammas i tätt följd utan problem, behåller det de ammat och trivs med tillvaron.

I natt var det dock tufft då det kändes som jag inte gjorde annat än ammade natten igenom. Då var de helt osynkade i sina mat-tider och jag vill ju såklart att de ska få amma då de är hungriga, även om det är betydligt smidigare om de kan ammas i följd så att jag kan få mer sammanhängande sömn. I natt blev det fel då en av tjejerna vid läggdags efter amning kräktes upp merparten av det ammade och då skrek tills hon blev ammade igen, därav rubbades deras synkning av amningen inför natten.
Min vision är att ha s.k. fri amning, jag vill att de ska få amma när de vill och känner behov (kan ju vara av hunger, närhet eller trygghetskänsla som de vill amma), samtidigt som det är ohållbart att amma på helt skillda tider om jag vill få tid över till annat med..

Några tips från er som har tvillingar sen tidigare? Eller kanske andra amningstips från mammor, eller pappor för den delen, som känner igen delar av problematiken?

Förra amningen gick dock vägen och just nu lever jag på hoppet om att det har vänt och att vi nu tillsammans har hittat formen och är amningsproffs! ;-)

BF datum idag!

Idag, den 15 Oktober var våra flickor beräknade att komma egentligen. Känns lite konstigt att tänka att de skulle kunna varit kvar i min mage ända till idag. Känns ju så självklart att de är ute ur magen och hos oss nu!
Jag är sååå tacksam att de bestämde sej för att komma när de kom, nu har vi ju nästan fått tre bonus-veckor med dem, kan man säga!
Tre underbara veckor som jag är glad att jag fick uppleva med dem utanför magen, det är faktiskt mysigare när man kan ha dem på magen istället för i magen! ;-)

PUSSEL

Det är verkligen som ett konstigt pussel det här med att få barn och kanske särskillt tvillingar då. Ibland vet man liksom inte vilken pusselbit som passar var, igår när dottern betedde sig så här var ju svaret amning och kroppskontakt, idag funkar det inte alls, eller så med den andra dottern som egentligen bara ville bli av med en kissig blöja och bli struken över håret eller vaggad i vagnen när hon gáv ifrån sej samma tecken och signaler...
Att pussla ihop tillräckligt med sömn för alla parter, mamma, pappa och båda flickorna är en annan gåta! Allra helst vill våra flickor sova i vagnen på dagen med massa hemtrevliga ljud och samtal runt sej och tända lampor. Allra helst vill mamma och pappa sova på natten, med nöjda flickor i spjälsäng tillsammans alternativt mellan oss i dubbelsängen med släckt ljus. Oftast blir det inte som någon av oss vill.. Jag och Oscar försöker lika optimistiskt varje kväll/natt att lägga dem där vi vill ha dem och få dem att sova, flickorna envisas allt som oftast med att vara vakna och aktiva/missnöjda i sovrummet med släckt ljus. Brukar sluta med att vi provar allt från att amma/tillmata, byta blöjor, ge nappen, vagga, gosa, nynna och stryka över håret...tills vi inser att det enda de nöjer sej med är att en av oss helt enkelt går upp och sätter oss med dem, då brukar de somna, så länge vi är vakna vill säga! ;-)
Våra busiga, goa tjejer!

Fina flickor!

Amanda och Elly!

Nu är flickorna dryga två veckor gamla.

Den 26 Spetember på morgonen kom de med en knapp timmes mellanrum. Allt gick jättebra! Vattnet gick på natten ca halv tolv och värkarna satte igång ganska omgående efter det.

Klockan 01.00 kom vi in till Östra Specialist Förlossning och då var jag öppen 7 cm redan. Med dåliga krystvärkar tog vi hjälp av dropp men i slutändan fick jag föda på ren vilja då värkar inte var mycket till hjälp.

När tvilling 1 var ute avtog värkarbetet, vilket det ofta gör med tvillingar då livmodern är trött, så då fick jag upp tvilling 1 på bröstet för att amma henne och på så sätt få livmodern att dra ihop sej så att min andra bebis skulle kunna komma ut... Så jag ammade tvilling 1 samtidigt som jag födde tvilling 2 i säte!!

Det var en otroligt mäktig känsla, men allt gick jättebra och nu har vi två fina döttrar, Elly och Amanda.

Jag tycker förlossningen var en positiv upplevelse och gjorde inte alls så ont som jag befarat, lustgas var allt som behövdes mot slutet. Mycket tror jag tack vare den andning jag lärt mig på Magplasket.

Jag hade ju varit öppen 2 cm med utplånad livmodertapp i ca 1 1/2 vecka innan förlossningen och två dagar innan tjejerna kom undersöktes jag på Antenantalen och var då 3 cm öppen, så latensfasen drog igång utan att jag märkte av det...

Enda nackdelen med min förlossning var att den ena moderkakan vägrade komma ut, så efter en timmes kämpande med den fick jag åka till operation och bli sövd och vara ifrån mina flickor och Oscar i några timmar! Det var JOBBIGT..!

Vi var kvar på Specialist BB i en vecka eftersom våra flickor kom tre veckor för tidigt (vilket är vanligt bland tvillingar) och de var så små och hade knappt något underhudsfett.

De var båda 46 cm när de kom och vägde 2715 gram och 2390 gram. De blev därför tillmatade med BabySemp var tredje timme med på BB.

De hade också svårigheter att hålla temperaturen då de var så små och så hade de båda lite gulsot så de behövde hållas under uppsikt och vi råddes att stanna på BB lite längre.

Nu är vi dock hemma sen en dryg vecka och njuter av att vara föräldrar åt de små underverken!

Visst är de fina, våra efterlängtade små underverk till flickor?

De har kommit!

Nu är de här, de vackraste små flickebarn man kan tänka sej! Och de är våra, hur lycklig kan man bli egentligen?!
Elly och Amanda behövde nog bara få klart för sej att de skulle vara i goda och kärleksfulla händer även utanför magen, för samma kväll som jag skrev det förra inlägget här på bloggen, om hur mycket vi alla längtat efter dem, gick vattnet och tjejerna bestämde sej för att det var dags att äntra världen. :-)

Någon som är sugen på bilder?!
Lägg en kommentar på detta inlägg isf...

Jag ska berätta mer om dem här sen, just nu njuter vi bara av att finnas och vara hemma med dessa underverk!

Livet kan inte bli bättre!!!!

Alla längtar

Tänk om Ni två små i magen kunde förstå, hur många det faktiskt är som LÄNGTAR otroligt efter Er och varje dag väntar på att Ni ska bestämma Er för att komma ut till oss!
Om Ni bara visste!
Mest längtar nog förstås jag och er pappa! Men jag vet så många fler som längtar. Er mormor och morfar längtar jättemycket efter Er, och er farmor och farfar, er morbror och moster säkert, likaså faster vet jag och farbröder, era små kusiner, era blivande grannar, våra vänner och deras barn tillika era framtida vänner. Mina och er pappas arbetskollegor, våra bekanta och släktingar och t.o.m. vänner, arbetskollegor och grannar till t ex er mormor och morfar frågar och undrar och längtar tills Ni kommit ut! Så många i världen bara väntar på Er...
Det sätter lite press på mej med, men jag hoppas att alla inser att det är Ni som bestämmer, Ni kommer när Ni är redo att komma. Och är Ni någotsånär lika mej, är Ni ju envisa och inte så lätta att påverka i beslutsfattande.. ;-)
Men NÄR Ni väl kommer, kommer Ni göra mej så LYCKLIG!!

Hos barnmorskan i tisdags mättes mitt SF-mått till 44cm (fast nu var det studenten som mätte istället för min vanliga barnmorska och då kan det skilja lite i hur de mäter) och jag har nu, konstigt nog, gått ner i vikt och vägde i morse bara 70,9 kg.

Åh, jag längtar efter Er, envisa små bebisar!

Blir inget av stora magen :-(

Just nu känns det ganska hopplöst!

Vi var på Östra för CTG och träff med förlossningsläkare igen idag.
Först fick vi vänta i ca 1 1/2 timme (!) innan vi äntligen fick träffa läkaren som ville att vi skulle ha gjort CTG:t innan vi träffade henne, så då fick vi göra CTG och sen tillbaka och träffa läkaren för vaginal undersökning. (AJJJ vad ont en sådan gör!)

Denna gång visade det sig att jag är öppen 3 cm (mot för en vecka sedan då det var 2 cm och utplånad livmodertapp), men det betyder INGENTING sa hon!
Läkaren vi träffade förra veckan gav oss falska förhoppningar när hon undersökt mej och gav mej då max en vecka innan de skulle vara ute.. Något som var vansinne att göra, enligt läkaren vi träffade idag. Visst, det skulle kunna dra igång inom några dagar, men likaväl dra ut på tiden ca 2 veckor.
Jag tappade hoppet totalt!! Och blev typ gråtfärdigt
-jag orkar inte mer..
Väntan är olidlig, jag får inte sova och alla runt mej tjatar
"kommer de inte snart?" och
"tvillingar kommer väl alltid tidigare!" etc.
(Jag vet att ingen menar illa med det dock, men nu känns såna kommentarer bara jobbiga och nästan hånfulla, jag har tydligen gjort det FÖR bekvämt för tvillingarna i min mage..!)

Läkaren förklarade att det inte finns någon som helst anledning att sätta ingång en förlossning i mitt läge då allt är så tiptop i graviditeten. Alla värden är jättebra och bebisarna mår kanon i magen, även om det såklart är tungt och jobbigt för mej med tvillingarna i magen nu i slutet!
Suck! Jag vet ju att hon har rätt, men just nu känns det sååå tungt.

Dessutom satte hennes undersökning igång massa jobbiga sammandragningar och bebisarna har sparkat som värsta vildarna hela dagen sen hennes retning och CTG:ts tryckande.

Kanske har vi fel, det finns inga bebisar att föda i stora magen utan bara en massa elak gas eller nåt!!!! Blir så frustrerad! Nu känns det verkligen som att varje dag är att gå över tiden, fast BF är först den 15 Oktober.

Snälla, snälla alla ni som har kontakter med högre makter; hör mina böner och hjälp mej vidarebefodra dem: Jag vill träffa mina bebisar snart och ha ut dem utanför min kropp så snart det är möjligt, tack!

Lite lyxbehandling

Nu har jag kommit hem från Skönhetsfabriken som ligger alldeles här intill. Jag fick tack o lov en klipptid innan förlossningen drar igång! Så nu har jag blivit av med de risiga, slitna hårtopparna och blev bortskämd med hårinpackningar och klippning, dessutom lockade hon håret på mej och la på lite make-up innan jag gick. ;-)

Så lite kan göra så mycket. -Nu känner jag mig jättefin och mår lite bättre!

(klart det sparkas i magen och spänner och gör ont i magen för det, men nu ler jag iaf!)

Vad tycks?

Till mina små hjärtan i magen

Den allra första bilden vi fick se av er två, vid ultraljudet då vi fick veta att det är DUBBEL GLÄDJE!

Detta är till er två, i min mage:

Jag ska berätta för er hur allt började, innan ni fanns. Jag och er pappa gifte oss efter att ha varit tillsammans i nästan fem år, det var den ditills lyckligaste dagen i mitt liv! Vi hade pratat lite om det här med att skaffa barn, men så dök det upp något som gjorde att vi inte kunde efter bröllopet. Det hade upptäckts en cellförändring på min livmoderhals vid en rutinkontroll. Jag var rädd och visste inte riktigt vad denna cellförändring innebar -cancer? -Ingen chans att kunna bli gravid? Vi bestämde att boka läkartid först efter bröllopet och vår bröllopsresa, så dagen innan midsommar förra året var jag på Allingsås sjukhus för läkarkontroll för att se om det var en lindrig eller kraftig förändring det rörde sej om. Det visade sej vara en kraftig och jag fick genomgå en operation, en s.k. slyngkonisering utan förvarning där och då på sjukhuset. Informationen jag fick var knapphändig och jag grät och var rädd på vägen därifrån. Många tankar for genom våra huvuden och vi bestämde oss för att lägga bebispratet på hyllan ett tag. Vi ville ju ändå ut och resa innan och så...

I början av Oktober var jag sedan tillbaka på återkontroll i Allingsås. Då fick jag träffa en helt fantastisk kvinnlig läkare, och nu hade jag Oscar med mej. Hon undersökte mig varsamt och försäkrade att ALLT VAR SOM DET SKULLE! Jag blev så lättad att jag grät i hennes armar. Hon var också tydlig på punkten att detta inte på något vis innebar cancer eller att de på något vis skulle kunna påverka min fertilitet! :-)

I denna veva berättade en av mina vänner att de väntade barn. Jag skäms än idag över hur illa jag tog emot det beskedet. Jag kunde verkligen inte glädjas med henne, jag sörjde så att vi inte hade samma besked att ge henne.

Så gick det några månader och vi fick besked om att ytterligare ett par i vänskapskretsen väntade smått, detta var i Januari. Jag var glad för dem, men i bilen på väg hem grät jag och berättade för Oscar att det kändes som att det aldrig skulle bli vår tur, att vi skulle bli sist av alla att skaffa barn och att ingen skulle tycka det var speciellt när vi väl berättar då alla andra redan har barn då etc. (lite visste jag då att det nog var mina gravidhormoner som redan gjorde mig så överkänslig då, hihii!) Några dagar senare kände jag alltmer av mina bröst på ett sätt jag inte gjort tidigare och var det inte dags för mens snart..?

I början av februari, på min 30-årsdag gjorde jag ett graviditetstest på morgonen... Och det bekräftade det jag misstänkt -Vi skulle bli föräldrar! :-) Jag rusade upp till Oscar och visade honom stickan med strecket som visade att nu var det på gång. I ärlighetens namn var det inte riktigt så att vi ens diskuterat det där med barn närmre sen slyngkoniseringen, men kanske hade vi undermedvetet slarvat för att låta chansen finnas där... Jag fick tårar i ögonen och den dagen tillbringade vi tillsammans som fnittriga tonåringar -vi skulle få barn!

Sen kom illamåendet och hormonerna! Det var så illa att jag ibland bara satt och grät i ensamhet och pratade med Oscar om att jag inte trodde att jag ville ha barnet trots allt, att jag skulle bli en dålig mamma och aldrig klara av det etc. Min barnmorska ville boka in mej för samtal med en psykolog samt bokade en tid för tidigt ultraljud i vecka 12 så jag skulle knyta an till bebisen. I samband med detta åkte er pappa och jag på en 14 dagars semester till Thailand, det var underbart att få tid tillsammans i lugn och ro och koppla av och kunna smälta och prata om hur livet skulle bli med barn. Jag började må bättre och det var skönta att få denna sista resa ihop innan vi skulle bli föräldrar med massa ansvar. När vi kom hem var det dags för ultraljudet.

Det var då allt vände! Där på ultraljudet var ni, TVÅ foster. Oscar såg det först, era två små huvuden, jag uppfattade det aldrig, var mest tårögd över att se liv där på skärmen. Men så sa hon som gjorde ultraljudet "Jaha, här var det DUBBEL GLÄDJE! Ni ska få tvillingar..!"

Tvillingar?! Shit! Det var vi inte beredda på. Jag skrattade och grät samtidigt och bubblade av frågor. Oscar blev tyst! Så himla tyst. Ni ska veta att detta tillhör inte vanligheterna, er pappa pratar mycket och ofta och brukar aldrig få tunghäfta. Men nu var han i chock! Han sa inget på en timme säkert. Vi satte oss i väntrummet efteråt så att vi skulle kunna smälta beskedet och så tittade vi på bilderna av er.

(Själv var jag faktiskt ganska lättad om jag ska vara ärlig. Tvillingar innebär ju dubbel dos av hormoner -inte konstigt att jag varit så konstig och ledsen på sistone då. Jag var normal trots allt! ;-) Dessutom kände jag mej speciell, jag skulle få TVÅ små bebisar. Från den dagen ville jag beskydda er mot allt och göra allt för er, mina små hjärtan i magen. Nu var vi ett team!)

Hos barnmorskan sen avbokade vi tiden hos psykologen, den behövdes inte längre då jag var glad och positiv inför utmaningen att få er! Oscar hade det dock tufft en tid i början, han var nog mer chockad än jag över beskedet att ni var två.

En vecka senare berättade vi för er mormor och morfar att ni fanns i min mage. De blev så glada! Och i samband med detta och deras enorma glädje och stöd och samma från er farmor och farfar kom er pappa till ro med faktumet att ni skulle komma till oss och att ni är två. Nu var det idel glädje, dubbel glädje!

Så var det när vi fick veta, ska berätta mer snart om hur det utvecklats sedan dess, vi har ju haft en speciell resa ihop, ni och vi. :-)

vecka 37, detta sker då

Det har ju nu gått drygt 36 hela graviditetsveckor, och vi är i mitten av den 37:e veckan.

Detta står att läsa på BarnTotal:

I magen:

Den här veckan räknas bebisarna som fullgången. De ökar fortfarande lite i vikt men växer inte så mycket på längden. Bebisarnas koordination är så pass utvecklad nu att de kan gripa saker med fingrarna och om man skulle lysa med en stark lampa mot magen kan det hända att de vänder sej mot ljuset. Bebisarna tränar sej inför förlossningen genom att dra in och trycka ut fostervatten genom lungorna. De samlar också näring i organen för att klara ev. påfrestningar vid förlossningen. Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu.

Mycket som händer därinne nu, men det låter ju som att de borde vara redo.

36-37 veckor är genomsnittslängden på en tvillinggraviditet...

Nu ska bara jag och Oscar vara lika redo och förberedda när de bestämmer sej för att komma!

Önskar att jag också kunde samla näring och energi i organen för att klara alla förlossningens påfrestninga! I dagsläget vill jag knappt äta mat alls, dricka och frukt går dock an.

Jag längtar, men fasar lite samtidigt inför förlossningen.

Idag fyller bebisarnas morfar år (GRATTIS B-G) -han hade nog gärna sett att de kommit ut som en födelsedagspresent idag! :-) Tyvärr får han nog bli besviken på den punkten...idag blir det nog inte. Men kanske till veckan, för nu är det TRÅNGT i magen!

Revbenen gör väldigt ont för de bucklar på så förtvivlat.

Måste resa mig nu så jag kan andas normalt igen... Ajaaaajjj!

kvar i magen

En av bilderna som togs i http://www.studiojess.se/
(Visst är det en kul bild, även om Oscar har en fotboll under tröjan och inte en av bebisarna som Pelle 5 1/2 år tycker inte vore mer än rättvist!) ;-)

Månn tro att vissa av er som följer vår resa här, nu misstänkt att vi kanske fått träffat de små... -men nix! De är kvar i magen och verkar trivas där, trots att jag nu tycker det blir i trängsta laget med tanke på hur de bufflar runt där inne!

Jag känner mej väldigt trött nu dock. Har ofta ont i ryggen och får sammandragningar, kan behöva ta varma bad mitt i natten för att lugna magen etc. Så det vore OK om det inte är alltför långt kvar nu...

Nu har vi hunnit med lite mer förberedelser iaf.

Vi har gjort en gipsavgjutning av magen (lättare sagt än gjort, tur att Oscar hade tålamod med mej och min perfektionism blandat med gravidhormoner!),

vi har hunnit träffa ett föräldrapar med tvillingar på 1 1/2 år för att få tips om hur livet kommer förändras,

sprungit på en kompis till mig från förr som är Doula-utbildad och fått råd och tips inför stundande förlossningen,

vi har hunnit få tillbaka de vackra bilderna som Jessica tog av gravidmagen

och så har vi träffat senaste nyförvärvet i vänskapskretsen, lille Anton knappt 1 månad gammal.

Jag tänkte att jag skulle berätta vår story här på bloggen, om graviditeten och det överraskande momentet då vi fick reda på att det är TVÅ små i magen, men jag orkar helt enkelt inte ikväll. Får ta det vid nästa inlägg.

Så STAY TUNED! ;-)

CTG

I dag var vi på Östra Specialistförlossning för att göra vårt första CTG på bebisarna i magen och få prata med förlossningsläkare.
Det gick bra att göra CTG, de livliga till trots. ;-) Kanske tack vare att det var så tidigt på morgonen (08.00) att de inte riktigt sparkat igång dagen ännu.

(vid CTG registreras fosterhjärtljud samt livmoderns sammandragningar. Detta görs normalt genom två olika doser på magen som spänns fast med resårbandsbälten. I vårt fall blev det tre doser, en för varje bebis och en för mej.)

Sen fick vi träffa läkaren som gjorde ett ultraljud med viktskattning. Nu väger de ca 2,5kg var. Den ena knappt och den andra drygt, skiljer ca 100gr mellan dem nu, vilket är jättebra!

Efter besöket på Östra idag och träffen med läkaren känns det verkligen att det är på riktigt
-Snart är de här!
Vi blev båda lite fulla i skratt och uppspelta på vägen där ifrån.
Snart snart är vi föräldrar!!!! :-D

Bra med illamående?

Idag har jag varit på besök hos barnmorskan för att kolla det vanliga, fundusmått, hjärtljud, blodtryck, urin etc.
Jag visade henne också vårt förlossningsbrev (beskrivning om hur vi vill ha det under förlossning och lite om mig och mina önskningar och rädslor etc), som jag fått i uppgift att skriva till idag. Det var bra och kort skrivet, tyckte hon! :-)

Vi sammfattade också i korthet min graviditet tillsammans.
Jag har nu, hör och häpna, börjat samla på mej vatten (!), dock bara lite vid vaderna som är helt i sin ordning och inget att oroa sej för.
Jag berättade att jag börjat känna mej lätt illamående på kvällarna och då LOG hon och sa att det var BRA! Bra?! Jo, för då har de börjat trycka neråt, bebisarna och då är det nog snart på gång, trodde hon.

Mitt fundusmått är nu 41,5 cm, jag väger drygt 72 kg och midjemåttet är 107 cm.
Hjärtljuden var svåra att mäta idag, tydligen är mina bebisar otroligt livliga och därför svåra att lyssna på!! Ojoj....
Alla som träffat mej på sistone vet hur livliga de är i magen -det är så man med blotta ögat KAN SE deras rörelser genom tjock tröja och allt!

Innan jag gick hälsade hon mej Lycka Till på ctg:t imorgon, det kommer nog ta tid då de rör sej så väldigt, trodde hon.
Imorgon ska vi nämligen träffa förlossningläkare på Östra Specialistförlossning för koll och samtal inför vår förlossning där.

Nu närmar det sej..!

Vänner är underbart!

Coca Cola från min vän i Partille

Jag har så underbara vänner! Igår visade två av dem sin omtanke lite extra. Anna som anonymt kom förbi med lite extra energi i form av en burk Coca Cola (which I LOVE!) och sen min lilla Sofia i Trollhättan som igår berättade att hon kommer med vår bil imorgon så att jag slipper köra bil/åka tåg hela vägen till Trollhättan och tillbaka för vår bilservice där.

UNDERBART är ordet som gör allt så uthärdligt när det känns som jobbigast. TACK för att ni finns och ställer upp när det känns tufft och motigt!

(Nu har jag konstaterat att det är foglossning jag lider av med, så små vaggande steg är det som gäller i långsammast möjliga tempo när jag ska ta mej nånstans.)

Peace and Love!

P.S. Postade kommentarer här på bloggen värmer otroligt, hur korta de än må vara så SNÄLLA ALLA kommentera gärna mera!

Nära nu?!

I natt har jag haft det tufft! Hade en jobbig dag med magont, spänningar och massa sparkar, men natten tog priset.
Allt gjorde ont! Svanken värkte, magen var spänd och motvillig till alla mina små rörelser, bebisarna sparkade argt och jag ville bara gråta och ge upp... Tog en alvedon, mådde illa och försökte somna medan Oscar pratade lugnande med mej. Vill så gärna få ut de små nu, men har noll energi så är nog bäst de väntar en stund till ändå kanske.

Tips på hur man samlar energi när det känns så här, någon?!

I morse hade det lugnat sej något, men magontet sitter kvar.
Kan det vara tecken på att det snart är dags månne?

Lägesrapport

Idag går jag in i vecka 36, hela 35 fullgångna veckor som gravid avklarade nu.
Min vikt var i morse drygt 71 kg, midjemått 105 cm (mätt runt magen/ryggen rakt för naveln), Symfusmåttet är nu 40 cm!

Jag har alltså gått upp drygt 14 kg sen graviditeten drog igång, ökat i magomfång ca 30 cm (!) sen jag började mäta nån gång i slutet av April och har ett symfusmått som redan drar långt över vad som är brukligt vid förlossning för de som väntar ett barn.

Att vänta tvillingar är verkligen speciellt, ur många olika hänseenden! ;-)

De av er läsare som genomgått en graviditet, med ett eller flera barn spelar ingen roll, hur stora var ni i vecka 36, och sen när ni födde? Vore så kul att kunna jämföra litegrann, så skriv gärna en kommentar på detta inlägg!! :-)

Nu ska jag ta ett varmt bad och lyssna på avslappnings-cd. Bäst att passa på nu, vet ju aldrig när det hela drar igång..!

Bildbevis -den ÄR enorm!

Här kommer bilder som Oscar tog när vi var i fotostudion igår för att föreviga stora tvillingmagen!
Det var väldigt skoj faktiskt att få agera vacker modell, enorma magen till trots. Jessica, fotografen var jätteproffsig och kom med mycket feedback och uppmuntran, förutom de många utropen; "Den är verkligen enorm, din mage..!" Hahaaa ;-)

Efter att ha sett lite av bilderna i kameran kan jag inte annat än att hålla med, den ser verkligen jättestor ut! I vanliga fall är jag ju hyfsat hemmablind, men att se det på bild är en annan sak.

Vi tog flera olika typer av bilder, några på bara mej, några med endast magen i fokus och några med mej och Oscar och så några med Oscar och bara min mage.
Ska bli så kul att få se de färdiga bilderna sen!
Några borde ju ha blivit fina med tanke på att det togs 600 (!) bilder...

Spännande, spännande...

Fotografering

Imorgon ska vi på gravid-fotografering för att föreviga stora magen!
:-)
Det är en kollega till Oscar, Jessica som har egen fotostudio som ska ta våra bilder.
Hennes hemsida: http://www.studiojess.se/

Ska bli kul och spännande att se vad hon kan åstadkomma för att få mig att framstå i vacker dager med enorma magen ;-)
Fast hon har ju viss vana, så borde finnas visst hopp!

Jag tar dock gärna emot tips och idéer på vilka olika typer av bilder man kan tänkas ta!

Har ni tur kanske någon av bilderna publiceras här på bloggen sen...

vecka 35

Nu har jag gått in i graviditetsvecka 35, alltså hela 34 fullgångna veckor som gravid passerade. Så här kan man läsa om mitt nuvarande tillstånd på BarnTotal:

I magen:
Från den här veckan börjar barnets snabbaste tillväxt under graviditeten. Det ökar 220-340 gram varje vecka. Eftersom det blir allt trängre i livmodern kan det hända att barnets rörelser minskar men de kan istället bli desto starkare. Navelsträngen är tjock som en tumme och cirka 50 centimeter lång. Bebisens huvud vilar på moderns blygdben.

Hm, stämmer väl sådär. Om tillväxten skulle vara som det står här borde alltså mina två väga ca 2.3 kg var nu, då de vägde 2 kg för en vecka sedan. Att det blir trängre för dem nu märks tydligt, fast deras rörelser verkar för mej snarare öka pga det, som om de vill förvissa sig om sin plats genom att sparka och knuffa på det som trängs om utrymmet...
Tvilling 1:s huvud vilar nog mot mitt blygdben, medan tvilling 2, som ligger i säte passar på att ta sej plats uppåt revbenen istället.

vikt 2.5-2.6 kg
längd 45 cm
Längden mäts från huvud till fot. Från och med nu kan måtten variera relativt mycket.

Mamma:
Ditt fundusmått är nu cirka 31-35 centimeter. Magen står som högst nu för att snart sjunka ned lite. Bebisen trycker på överallt. Du kan ha tungt att andas, värk i ryggen och svårt att sitta, stå och sova.

Mitt fundusmått var ju 37 sist vi mätte, men det stämmer ju inte med normen då jag har två och normen är för de med ett barn i livmodern. Att bebisen/bebisarna trycker på överallt stämmer såå för mej! Och visst är det ibland svårt att andas, sitta och sova. Fast det är från dag till dag. Igår var en svår dag, då allt var fel! Magen spände och värkte typ hela dagen, var hård som en nypumpad fotboll och de små sparkade hela tiden och jag kunde liksom aldrig slappna av under hela dagen och att sova på natten var rena skämtet. Minsta rörelse gjorde ont!
Idag är dock allt det som bortblåst, magen är lugn och fin igen och jag har inga besvär att sitta, ligga eller röra mej som jag vill. :-) (mer än vanligt gravid-svårt då vill säga)

Partner:
Det är bra att känna till att din partners kropp är hårt belastad av graviditeten och att hon troligen har svårt att sova. Det kan göra vem som helst lättirriterad. Avlasta henne så gott du kan.
När ni har kommit hem med bebisen från BB behöver ni många saker; skötbord, spjälsäng, blöjor med mera. Passa på att handla startkitet nu. När ni kommer hem med bebisen vill ni bara mysa hemma, inte fara runt i affärer.

Oscar är kanon på detta att ta hand om mej!
Jag kan väcka honom mitt i natten bara för att berätta att jag har ont i magen eller inte kan sova och han lyssnar snällt och tycker synd om mej. Han servar med mat och städning, tvätt, massage etc när jag inte orkar och är allmänt omtänksam.
Fixat iordning inför deras ankomst är vi i stort sett klara med också!

Tvillingar:
Ungefär 35 procent av dem som väntar tvillingar föder den här veckan och 80 procent av dem som väntar trillingar.

35% låter plötsligt mycket... Är vi verkligen redo?!

CRAVINGS

Just nu har jag enorma gravid-cravings för Coca Cola, iskall sådan! Allra helst i glasflaska som på bilden nedan, men funkar från burk med. (något billigare) I stora glas fyllda med is.
Jag inser ju att detta inte är den nyttigaste av laster, dessutom sägs kolyrad dryck vara dåligt för de med tendenser till halsbränna... Smällar man får ta! Är ju såååå gott!!!! :-)

Bröllop i dagarna tre

I helgen var det dags för bröllop!

Det var Oscars bror som gifte sig och festen stod på Bjertorps slott fredag-söndag.
Det var en underbar helg med trevligt sällskap i härlig miljö!
(ska erkänna att jag inte var så värst positivt inställd till en början då jag är väldigt gravid nu..)


På fredagen var det golftävling för alla som ville, proffs som amatörer. Då fick jag en egen golfbil att köra omkring med! :-)
På kvällen bjöds det på Italiensk buffé. Jag blev placerad brevid en trevlig herre som har en dotter på 5 månader, och mittemot Oscars andra bror, som fick en son för tre veckor sedan, så det blev en del babyprat såklart! Jag gick dock till sängs tidigt då magen var lite arg på mig och bebisarna levde om. Hade väldigt svårt att sova den natten, verkade som de små o magen inte var nöjda hur jag än låg. Antar att de är bortskämda med vår sköna mjuka säng hemma! ;-)


På Bröllopsdagen var det först lyxig hotellfrukost och sen lite valfria aktiviteter. Jag spelade boule i slottsträdgården och fick sedan en zonterapibehandling i ansiktet av Oscars syster, innan det var dags för lunchpåse och sen fixa iordning sig inför bröllopet.

Så här fina var vi till bröllopet!

Jag höll ut hela vägen till efter bröllopstårta och brudvals, sen vek jag av och lät resten av gänget festa ytterligare tre timmar utan mej.

På söndagen var det brunch och paketöppning innan det var dags att åka hem igen. Vi gav en hemlig låda med texten "ÖPPNAS 29/8 2010", en igenspikad trälåda med hemligt innehåll som de får öppna först på sin 1-åriga bröllopsdag!

Helgen var otroligt skön och avkopplande och jag var i sån total harmoni när vi åkte därifrån, så skönt att slippa jäkt och stress och bara ta allt som det kommer! Det var några små barn med på slottet under helgen, en flicka och en pojke på 5 respektive 6 månader (barn till bekanta till Oscar) och så brudparets son som är knappt året och så Oscars andra brors son, på tre veckor. Så det fanns en del att träna på! Oscar tog varje chans han fick att låna någon av dem ;-)

Extra speciellt var det förstås med den lille på tre veckor, svårt att förstå att vi själva kommer stå med två såna inom två månader! Oscar imponerade som vanligt med sitt coola sätt med barn, bekommer inte honom det minsta om barnet skulle råka gråta/skrika medan han har det i sin famn, utan han behåller lugnet och visar inga som helst tendenser av att vilja lämna över till mamman/pappan bara för att barnet är lite missnöjt. Ofast lyckas han också vända gråt till leende hos de små!

Han kommer bli en underbar pappa! :-)

Ultraljud

Idag har vi varit på ytterligare ett ultraljud för kontroll av de smås tillväxt. Och växer till sej gör de!
Nu blev deras beräknade vikt ca 2000 gram var, dvs det kilo jag ökat i vikt sedan förra ultraljudet är den viktökning som bebisarna stått för...

Idag passade en av tvillingarna på att visa upp sin profil för oss med, riktigt kul att kunna urskilja haka, läppar, näsa och panna på TV-skärmen!

Tvilling 1 (den som kommer komma ut först av de två) ligger riktigt långt ner nu, så kanske inte såå konstigt att jag ständigt känner mej kissnödig då..! ;-)

Vi kunde också se hur de rör vid varandra i magen genom skiljehinnan, petar på varann med handen och den andra svarar med en liten spark etc.


Allt såg fortfarande kanonfint ut. De övar på andingsrörelser som de ska, hjärtana slår fint, moderkakorna var OK och fostervattenmängden som den skulle.

De följs också åt tätt i sin utveckling i vikt och storlek. Känns bra!

Gravid -välsignelse (eller förbannelse?!)

Att vara gravid har sina baksidor, helt klart.
Missförstå mig rätt nu, jag och Oscar ÄR SÅÅÅÅ GLADA ATT VI VÄNTAR VÅRA SMÅ! Ingen tvekan om det, men ibland känns det allt tufft allt man måste gå igenom för de små liven och än så länge kan de ju inte ge tillbaka så mycket heller. Och de små sparkar som jag i början tyckte var så underbara att känna, känns inte så uppskattade längre då det numera inte är små försiktiga puffar utan mer av jordbävnings-karaktär..!

Nackdelar:
* Ständigt kissnödig (igår låg de dessutom och tryckte så på min urinblåsa att jag trodde jag skulle bli helt inkontinent!)

* Hormonrubbningar och obalans (med tvillingar DUBBELT upp! Känns verkligen olustigt att uppleva sej själv som en bitch då och då!)

* Måste hela tiden tänka på vad jag äter, så att de små får i sej allt viktigt. (t ex inget te eller mjölkprodukter till frukost eller upp till två timmar efter så kroppen kan tillgodogöra sej järntabletten)

* Alla dessa läkartider och kontroller då det ska tryckas och klämmas på en

* Folk kan ibland få för sej att skratta åt stora magen (kul sådär när man har SJU veckor kvar!)

* Magen är plötsligt allas egendom (oftast läggs de främmande händer på magen och SEN frågas det, "får jag?")

* Klumpighet och orörlighet till viss del (magen hänger liksom inte med resten av kroppen. Att vända sej i sängen blir ett projekt och att plocka upp saker från golvet en omöjlighet!)

* etc


FÖRDELAR:

* Snart blir livet sej aldrig likt igen och vi kommer få vår efterlängtade familj.

* Ju mer magen växer ju närmre kommer vi målet, att få träffa de små vildarna/älsklingarna!
Ingen längtan i världen går att jämföra med den inför deras ankomst.

* Att vara gravid är en förmån, inte alla förunnat. Att vänta två, borde således vara en dubbel välsignelse.

Om fördelarna väger upp nackdelarna? Nja, inte alla dagar kanske, men totalt sätt; TVEKLÖST! :-)

Nu ska jag äta frukost, med järntablett och folsyra, extra berikad c-vitaminrik juice, leverpastejmacka och utan vare sej te eller mjölkprodukter! ;-)
Allt för mina älsklingar...

Barnmorskebesök och förlängd sjukskrivning

Igår var jag hos min barnmorska på kontroll igen. Allt är absolut tiptop med bebisarna! Mitt blodtryck är perfekt, jag har utmärkt järnvärde (t.o.m. så högt nu att jag bara behöver ta järntablett varannan dag fr.o.m. nu), bra hjärtljud på båda bebisarna och mitt urin visade inga konstigheter.
Märkligt! Känns nästan som lite av ett hån, då jag faktiskt har det tufft och mår hyfsat risigt i min graviditet. Men bebisarna har det iaf kanonbra inne i magen.
Jag har gått upp 1 kilo i vikt de senaste två veckorna, så sammanlagt har jag nu gått upp elva kilo och mitt symfysmått är 37cm. Barnmorskan tyckte sej se att jag magrat i mej själv en del på sistone, något jag inte tänkt på. Men så bad hon mej tänka efter om klocka etc satt lösare nu, och visst det gör den faktiskt! Så kanske inte såå märkligt ändå då att bebisarna mår finfint medan jag känner mej allt svagare -de äter av mej!!!!!
Jag har svårare och svårare att sova om nätterna, de är så livliga de små och ingen liggställning tycks riktigt passa dem. Dessutom har jag åkt på en rejäl förkylning nu med, halsont och snuva med nästäppa samt allmän matthet i kroppen. Och så gör magen ont till och från och det blir ju inte bättre av att de lever rövare större delen av dygnet med! SUCK.
Jag gnällde av mej lite till barnmorskan och hon lyssnade och sa tröstande saker så gott hon kunde. Jag har verkligen fått en toppen-barnmorska som jag känner stor tillit och trygghet i! :-)
Tur det iaf.

(När jag kom till barnmorskan sa hon att hon bara skulle hämta sin student, hon från föräldrautbildningen, då hon gärna ville träffa en tvillinggravid. Men vi träffades ju igår!, sa jag. Joo, fast hon ville nog allt få klämma lite på en tvilling-gravidmage med. Kul sådär!
Bara att ställa upp antar jag. Men innan studenten kom frågade barnmorskan vad vi tyckt om föräldrautbildningen och jag berättde som vi upplevt den. Att den inte direkt gav något, annat än ökad oro inför vår tvillingförlossning då..! Sen kom studenten och när det var dags för undersökning av min mage tryckte och klämde hon både här och där, högst obekvämt!! Men men, förstår att jag som tvillinggravid är något unik och nån måste ju ställa upp som försökskanin, hur ska den stackars tjejen annars bli bättre?!)

Idag på morgonen var jag hos läkaren på mödravården för att få min sjukskrivning förlängd, bara formalitet egentligen för försäkringskassan, men jag valde att ta med Oscar ändå idag. Så när vi satt där i väntrummet tittade min underbara barnmorska förbi och kom och satte sej hos oss när hon såg oss. Frågade hur natten varit etc. Sa att hon gärna tagit magen några dagar åt mej om hon kunnat för att underlätta lite.. Så gullig!
Sen pratade vi lite allmänt om min trötthet och att jag är less på att vara gravid och Oscar berättade att vi diskuterat en del hemma om alternativet kejsarsnitt iaf osv. Vi pratade säkert i en kvart innan jag blev inropad till läkaren. Oscar var mittuppe i en fråga till barnmorskan då, så jag gick in själv. När jag sen kom ut igen en kvart senare satt Oscar kvar med barnmorskan.
Han hade fått en bra och lugnande pratstund med henne och det var nog positivt att han fick den utan mej där. Nu känner han sej också något lugnare, hon är så bra och ingjuter ett totalt lugn i allt som har med graviditeten att göra! :-D

Hos läkaren passade jag på att fråga om två röda märken jag har i pannan också (ett som jag haft sedan flera år tillbaka och ett mindre som tillkommit under graviditeten), detta då min mamma bett mig kolla de då hon själv haft hudförändringar som visat sej vara cancer. Läkaren betryggade mej dock om att det var helt ofarliga märken båda två -ingen cancer alls! Det första var något märke som kallas spiders och som har med blodkärlen att göra, helt ofarligt och kommer försvinna med tiden. Det andra, lite mindre märket hade med min hormonbalans under graviditeten att göra och kommer med all sannolikhet inte finnas kvar då min graviditet är avklarad. Skönt att veta!

Nu är jag hemma igen och Oscar har åkt till jobbet i vanlig ordning. Ska verkligen ta det lugnt idag och hoppas att min förkylning tvärt försvinner så att jag kan gå på magplasket imorgon iaf!

Snörvel/Shoop

Hektisk vecka för ett tag sedan!

För några veckor sedan hade vi besök av vänner från Holland, Susanne och Erik. De är båda personer vi tycker mycket om och vi såg framemot att träffa dem igen, visa Sverige och vårt hus osv. Susanne sjöng förövrigt på vårt bröllop för ett drygt år sedan -så vackert! Och Erik agerade fotograf under minglet innan själva bröllopsmiddagen.

Så iaf, de kom hit på besök onsdagen den 12 Augusti och vi hämtade dem på flygplatsen nio på morgonen. Oscar skulle jobba så det blev mest ett snabbt hej för hans del innan han lämnade av oss hemma och sen åkte igen.

Jag tycker om att vara värdinna och att bjuda och skämma bort mina gäster, så jag hade gjort en lista med 15 olika middagar som de sedan fick välja ifrån och sa att vi gärna bjuder på middag de 5 kvällar de är här, men att de nog får stå för lunch själva, då jag är höggravid och allt. De valde och sen åkte vi iväg för att storhandla inför deras veckolånga besök.

(Notan från ICA hamnade väl i runda slängar mellan 1000-1500kr)

Första dagen var de ju så klart väldigt trötta efter resan så de sov sedan i sisådär 3 timmar efter att jag fixat lunch åt dem och mej. Sen åt vi middag ihop på kvällen. (Oscars goda grillade kycklingfilé, med egenuppgrävd nypotatis, sallad och falsk bearnaisesås -det godaste vi vet!)

Dagen efter bjöd tyvärr vädergudarna på oväder med åska, blixt och skyfall med hagel (!) så då var de kvar och hängde i huset fram tills jag skulle på ultraljud som jag bjöd med Susanne på. (Även denna dag fixade jag lunch och middag åt oss tre)

Det var lite skoj då hon aldrig upplevt ett ultaljud förut och då Oscar inte kunde följa med. Extra häftigt var det då Susanne filmade hela besöket så att vi nu har ett ultaljudsminne att visa de små när de blivit lite äldre!

På fredagen var det full rulle då jag skulle visa våra Holländska gäster Göteborg och dess sevärdheter! Denna dag var jag way too active för mitt och magens bästa!!!!

Först åkte vi Paddan-båten, sen var vi på Liseberg och sist var vi på Universeum. Jag ville så gärna vara en god värdinna och tourguide och visa dem allt, men med facit i hand och med tanke på att jag faktiskt är sjukskriven av en andledning, tog jag mig vatten över huvudet den dagen med all aktivitet och allt promenerande i gassande sol! Men det var nog också min absolut sista och mest aktiva dag under min graviditet, för nu orkar jag inte ens göra hälften!

På kvällen gjorde vi alla fyra pizza ihop hemma.

På lördagen sen var Oscar ledig och tog då med Erik på en heldags fisketur, medan Susanne ville ha med mej in till stan för att titta på bröllopsklänning. De gifter sej nästa sommar och tydligen är bröllopskläder och brudklänningar betydligt billigare i Sverige än i Holland. Så vi for omkring på flera olika ställen för att titta på klänningar, men en lördag stänger tydligen dessa specialbutiker extra tidigt, något vi missat! Så efter flera timmar runtflängande från den ena stängda butiken till den andra, åkte vi regnvåta, hungriga och utmattade hem. Detta var INGEN bra uppföljning för en kvinna i mitt tillstånd efter gårdagens all akivitet!

Väl hemma fixade killarna tacos!

På söndagen straffade min aktivitet sej rejält! Då väcktes jag tidigt av missnöjda sparkar i magen, kändes som de funderade på att ha sönder mina revben och jag behövde verkligen en lugn dag. Tyvärr tror jag det är svårt för människor i allmänhet som aldrig själva varit gravida, att förstå vad en LUGN DAG innebär för en gravid, för våra kära gäster valde att stanna kvar i huset den dagen och titta på TV, sitta vid datorn med ljud på Holländska på HÖGT, skratta högt och vissla glatt, när allt jag önskade var att få vara själv i huset i lugn och ro utan några som hlest ljud så att jag kunde koppla av fullständigt..! SUCK! Det var tufft att vara värdinna då.

Till slut förstod de nog iaf för de lånade bilen och åkte till Alingsås i tre timmar och fixade själva middag den dagen. Det var precis vad jag behövde och när de sedan kom tillbaka var jag utvilad och vid bättre mod.

Måndagen, som var deras sista dag här, tillbringade jag och Susanne återigen i Göteborg i jakt på klänning till bröllopet, men denna gång fann vi en efter sisådär två timmar. Det var skönt och hon blev riktigt nöjd!

På kvällen flög de sedan hem.

Det är kul med besök och både Oscar och jag tycker egentligen om att vara värd/värdinna, men ibland blir det för mycket av det goda liksom! Att ha gäster boende hos sej i sex dygn (!)

när man är höggravid är inte att rekommendera. Om sedan gästerna väljer att mer eller mindre helt leva på en med, dvs förvänta sej frukost, lunch och middag varje dag som ska tillagas av den gravida, då blir det bara för mycket.

(En annan detalj som vi inte fann så lustig med besöket var att Holländare har väldigt annorlunda matvanor i jämförelse med oss, t ex är vatten tydligen ingen dryck enligt dem. SÅ Coaca Cola och Juice gick åt i demensioner vi aldrig kunnat drömma om under deras vistelse..)

Nåja, det VAR VÄLDIGT TREVLIGT att träffa dem igen, men nästa gång ska vi vara bestämda på punkten max 3 nätter hos oss och vi står endast för ett mål lagat mat per dygn.. hahaaaahaaaa! ;-)

Det ska vara kul att bjuda och det blir det inte när det förväntas av en, tycker vi.

UNDERSÖKNING:

En fråga till dej som läser detta: Om du sover över hos någon och det på morgonen bjuds på frukost (flera olika sorters bröd och knäcke, smör, ost, gurka, tomat, juice, mjölk, kaffe, te, leverpastej, marmelad, skinka, kokt ägg, yoghurt mm)

skulle du då få för dej att resa dej upp och själv hämta jordgubbssylt ur kylen för att bre ett tjockt lager på din knäckemacka?!

Jag bara undrar!

/Shoop -inte en så god värdinna som man skulle kunna tro