Alla längtar

Tänk om Ni två små i magen kunde förstå, hur många det faktiskt är som LÄNGTAR otroligt efter Er och varje dag väntar på att Ni ska bestämma Er för att komma ut till oss!
Om Ni bara visste!
Mest längtar nog förstås jag och er pappa! Men jag vet så många fler som längtar. Er mormor och morfar längtar jättemycket efter Er, och er farmor och farfar, er morbror och moster säkert, likaså faster vet jag och farbröder, era små kusiner, era blivande grannar, våra vänner och deras barn tillika era framtida vänner. Mina och er pappas arbetskollegor, våra bekanta och släktingar och t.o.m. vänner, arbetskollegor och grannar till t ex er mormor och morfar frågar och undrar och längtar tills Ni kommit ut! Så många i världen bara väntar på Er...
Det sätter lite press på mej med, men jag hoppas att alla inser att det är Ni som bestämmer, Ni kommer när Ni är redo att komma. Och är Ni någotsånär lika mej, är Ni ju envisa och inte så lätta att påverka i beslutsfattande.. ;-)
Men NÄR Ni väl kommer, kommer Ni göra mej så LYCKLIG!!

Hos barnmorskan i tisdags mättes mitt SF-mått till 44cm (fast nu var det studenten som mätte istället för min vanliga barnmorska och då kan det skilja lite i hur de mäter) och jag har nu, konstigt nog, gått ner i vikt och vägde i morse bara 70,9 kg.

Åh, jag längtar efter Er, envisa små bebisar!

Blir inget av stora magen :-(

Just nu känns det ganska hopplöst!

Vi var på Östra för CTG och träff med förlossningsläkare igen idag.
Först fick vi vänta i ca 1 1/2 timme (!) innan vi äntligen fick träffa läkaren som ville att vi skulle ha gjort CTG:t innan vi träffade henne, så då fick vi göra CTG och sen tillbaka och träffa läkaren för vaginal undersökning. (AJJJ vad ont en sådan gör!)

Denna gång visade det sig att jag är öppen 3 cm (mot för en vecka sedan då det var 2 cm och utplånad livmodertapp), men det betyder INGENTING sa hon!
Läkaren vi träffade förra veckan gav oss falska förhoppningar när hon undersökt mej och gav mej då max en vecka innan de skulle vara ute.. Något som var vansinne att göra, enligt läkaren vi träffade idag. Visst, det skulle kunna dra igång inom några dagar, men likaväl dra ut på tiden ca 2 veckor.
Jag tappade hoppet totalt!! Och blev typ gråtfärdigt
-jag orkar inte mer..
Väntan är olidlig, jag får inte sova och alla runt mej tjatar
"kommer de inte snart?" och
"tvillingar kommer väl alltid tidigare!" etc.
(Jag vet att ingen menar illa med det dock, men nu känns såna kommentarer bara jobbiga och nästan hånfulla, jag har tydligen gjort det FÖR bekvämt för tvillingarna i min mage..!)

Läkaren förklarade att det inte finns någon som helst anledning att sätta ingång en förlossning i mitt läge då allt är så tiptop i graviditeten. Alla värden är jättebra och bebisarna mår kanon i magen, även om det såklart är tungt och jobbigt för mej med tvillingarna i magen nu i slutet!
Suck! Jag vet ju att hon har rätt, men just nu känns det sååå tungt.

Dessutom satte hennes undersökning igång massa jobbiga sammandragningar och bebisarna har sparkat som värsta vildarna hela dagen sen hennes retning och CTG:ts tryckande.

Kanske har vi fel, det finns inga bebisar att föda i stora magen utan bara en massa elak gas eller nåt!!!! Blir så frustrerad! Nu känns det verkligen som att varje dag är att gå över tiden, fast BF är först den 15 Oktober.

Snälla, snälla alla ni som har kontakter med högre makter; hör mina böner och hjälp mej vidarebefodra dem: Jag vill träffa mina bebisar snart och ha ut dem utanför min kropp så snart det är möjligt, tack!

Lite lyxbehandling

Nu har jag kommit hem från Skönhetsfabriken som ligger alldeles här intill. Jag fick tack o lov en klipptid innan förlossningen drar igång! Så nu har jag blivit av med de risiga, slitna hårtopparna och blev bortskämd med hårinpackningar och klippning, dessutom lockade hon håret på mej och la på lite make-up innan jag gick. ;-)

Så lite kan göra så mycket. -Nu känner jag mig jättefin och mår lite bättre!

(klart det sparkas i magen och spänner och gör ont i magen för det, men nu ler jag iaf!)

Vad tycks?

Till mina små hjärtan i magen

Den allra första bilden vi fick se av er två, vid ultraljudet då vi fick veta att det är DUBBEL GLÄDJE!

Detta är till er två, i min mage:

Jag ska berätta för er hur allt började, innan ni fanns. Jag och er pappa gifte oss efter att ha varit tillsammans i nästan fem år, det var den ditills lyckligaste dagen i mitt liv! Vi hade pratat lite om det här med att skaffa barn, men så dök det upp något som gjorde att vi inte kunde efter bröllopet. Det hade upptäckts en cellförändring på min livmoderhals vid en rutinkontroll. Jag var rädd och visste inte riktigt vad denna cellförändring innebar -cancer? -Ingen chans att kunna bli gravid? Vi bestämde att boka läkartid först efter bröllopet och vår bröllopsresa, så dagen innan midsommar förra året var jag på Allingsås sjukhus för läkarkontroll för att se om det var en lindrig eller kraftig förändring det rörde sej om. Det visade sej vara en kraftig och jag fick genomgå en operation, en s.k. slyngkonisering utan förvarning där och då på sjukhuset. Informationen jag fick var knapphändig och jag grät och var rädd på vägen därifrån. Många tankar for genom våra huvuden och vi bestämde oss för att lägga bebispratet på hyllan ett tag. Vi ville ju ändå ut och resa innan och så...

I början av Oktober var jag sedan tillbaka på återkontroll i Allingsås. Då fick jag träffa en helt fantastisk kvinnlig läkare, och nu hade jag Oscar med mej. Hon undersökte mig varsamt och försäkrade att ALLT VAR SOM DET SKULLE! Jag blev så lättad att jag grät i hennes armar. Hon var också tydlig på punkten att detta inte på något vis innebar cancer eller att de på något vis skulle kunna påverka min fertilitet! :-)

I denna veva berättade en av mina vänner att de väntade barn. Jag skäms än idag över hur illa jag tog emot det beskedet. Jag kunde verkligen inte glädjas med henne, jag sörjde så att vi inte hade samma besked att ge henne.

Så gick det några månader och vi fick besked om att ytterligare ett par i vänskapskretsen väntade smått, detta var i Januari. Jag var glad för dem, men i bilen på väg hem grät jag och berättade för Oscar att det kändes som att det aldrig skulle bli vår tur, att vi skulle bli sist av alla att skaffa barn och att ingen skulle tycka det var speciellt när vi väl berättar då alla andra redan har barn då etc. (lite visste jag då att det nog var mina gravidhormoner som redan gjorde mig så överkänslig då, hihii!) Några dagar senare kände jag alltmer av mina bröst på ett sätt jag inte gjort tidigare och var det inte dags för mens snart..?

I början av februari, på min 30-årsdag gjorde jag ett graviditetstest på morgonen... Och det bekräftade det jag misstänkt -Vi skulle bli föräldrar! :-) Jag rusade upp till Oscar och visade honom stickan med strecket som visade att nu var det på gång. I ärlighetens namn var det inte riktigt så att vi ens diskuterat det där med barn närmre sen slyngkoniseringen, men kanske hade vi undermedvetet slarvat för att låta chansen finnas där... Jag fick tårar i ögonen och den dagen tillbringade vi tillsammans som fnittriga tonåringar -vi skulle få barn!

Sen kom illamåendet och hormonerna! Det var så illa att jag ibland bara satt och grät i ensamhet och pratade med Oscar om att jag inte trodde att jag ville ha barnet trots allt, att jag skulle bli en dålig mamma och aldrig klara av det etc. Min barnmorska ville boka in mej för samtal med en psykolog samt bokade en tid för tidigt ultraljud i vecka 12 så jag skulle knyta an till bebisen. I samband med detta åkte er pappa och jag på en 14 dagars semester till Thailand, det var underbart att få tid tillsammans i lugn och ro och koppla av och kunna smälta och prata om hur livet skulle bli med barn. Jag började må bättre och det var skönta att få denna sista resa ihop innan vi skulle bli föräldrar med massa ansvar. När vi kom hem var det dags för ultraljudet.

Det var då allt vände! Där på ultraljudet var ni, TVÅ foster. Oscar såg det först, era två små huvuden, jag uppfattade det aldrig, var mest tårögd över att se liv där på skärmen. Men så sa hon som gjorde ultraljudet "Jaha, här var det DUBBEL GLÄDJE! Ni ska få tvillingar..!"

Tvillingar?! Shit! Det var vi inte beredda på. Jag skrattade och grät samtidigt och bubblade av frågor. Oscar blev tyst! Så himla tyst. Ni ska veta att detta tillhör inte vanligheterna, er pappa pratar mycket och ofta och brukar aldrig få tunghäfta. Men nu var han i chock! Han sa inget på en timme säkert. Vi satte oss i väntrummet efteråt så att vi skulle kunna smälta beskedet och så tittade vi på bilderna av er.

(Själv var jag faktiskt ganska lättad om jag ska vara ärlig. Tvillingar innebär ju dubbel dos av hormoner -inte konstigt att jag varit så konstig och ledsen på sistone då. Jag var normal trots allt! ;-) Dessutom kände jag mej speciell, jag skulle få TVÅ små bebisar. Från den dagen ville jag beskydda er mot allt och göra allt för er, mina små hjärtan i magen. Nu var vi ett team!)

Hos barnmorskan sen avbokade vi tiden hos psykologen, den behövdes inte längre då jag var glad och positiv inför utmaningen att få er! Oscar hade det dock tufft en tid i början, han var nog mer chockad än jag över beskedet att ni var två.

En vecka senare berättade vi för er mormor och morfar att ni fanns i min mage. De blev så glada! Och i samband med detta och deras enorma glädje och stöd och samma från er farmor och farfar kom er pappa till ro med faktumet att ni skulle komma till oss och att ni är två. Nu var det idel glädje, dubbel glädje!

Så var det när vi fick veta, ska berätta mer snart om hur det utvecklats sedan dess, vi har ju haft en speciell resa ihop, ni och vi. :-)

vecka 37, detta sker då

Det har ju nu gått drygt 36 hela graviditetsveckor, och vi är i mitten av den 37:e veckan.

Detta står att läsa på BarnTotal:

I magen:

Den här veckan räknas bebisarna som fullgången. De ökar fortfarande lite i vikt men växer inte så mycket på längden. Bebisarnas koordination är så pass utvecklad nu att de kan gripa saker med fingrarna och om man skulle lysa med en stark lampa mot magen kan det hända att de vänder sej mot ljuset. Bebisarna tränar sej inför förlossningen genom att dra in och trycka ut fostervatten genom lungorna. De samlar också näring i organen för att klara ev. påfrestningar vid förlossningen. Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu.

Mycket som händer därinne nu, men det låter ju som att de borde vara redo.

36-37 veckor är genomsnittslängden på en tvillinggraviditet...

Nu ska bara jag och Oscar vara lika redo och förberedda när de bestämmer sej för att komma!

Önskar att jag också kunde samla näring och energi i organen för att klara alla förlossningens påfrestninga! I dagsläget vill jag knappt äta mat alls, dricka och frukt går dock an.

Jag längtar, men fasar lite samtidigt inför förlossningen.

Idag fyller bebisarnas morfar år (GRATTIS B-G) -han hade nog gärna sett att de kommit ut som en födelsedagspresent idag! :-) Tyvärr får han nog bli besviken på den punkten...idag blir det nog inte. Men kanske till veckan, för nu är det TRÅNGT i magen!

Revbenen gör väldigt ont för de bucklar på så förtvivlat.

Måste resa mig nu så jag kan andas normalt igen... Ajaaaajjj!

kvar i magen

En av bilderna som togs i http://www.studiojess.se/
(Visst är det en kul bild, även om Oscar har en fotboll under tröjan och inte en av bebisarna som Pelle 5 1/2 år tycker inte vore mer än rättvist!) ;-)

Månn tro att vissa av er som följer vår resa här, nu misstänkt att vi kanske fått träffat de små... -men nix! De är kvar i magen och verkar trivas där, trots att jag nu tycker det blir i trängsta laget med tanke på hur de bufflar runt där inne!

Jag känner mej väldigt trött nu dock. Har ofta ont i ryggen och får sammandragningar, kan behöva ta varma bad mitt i natten för att lugna magen etc. Så det vore OK om det inte är alltför långt kvar nu...

Nu har vi hunnit med lite mer förberedelser iaf.

Vi har gjort en gipsavgjutning av magen (lättare sagt än gjort, tur att Oscar hade tålamod med mej och min perfektionism blandat med gravidhormoner!),

vi har hunnit träffa ett föräldrapar med tvillingar på 1 1/2 år för att få tips om hur livet kommer förändras,

sprungit på en kompis till mig från förr som är Doula-utbildad och fått råd och tips inför stundande förlossningen,

vi har hunnit få tillbaka de vackra bilderna som Jessica tog av gravidmagen

och så har vi träffat senaste nyförvärvet i vänskapskretsen, lille Anton knappt 1 månad gammal.

Jag tänkte att jag skulle berätta vår story här på bloggen, om graviditeten och det överraskande momentet då vi fick reda på att det är TVÅ små i magen, men jag orkar helt enkelt inte ikväll. Får ta det vid nästa inlägg.

Så STAY TUNED! ;-)

CTG

I dag var vi på Östra Specialistförlossning för att göra vårt första CTG på bebisarna i magen och få prata med förlossningsläkare.
Det gick bra att göra CTG, de livliga till trots. ;-) Kanske tack vare att det var så tidigt på morgonen (08.00) att de inte riktigt sparkat igång dagen ännu.

(vid CTG registreras fosterhjärtljud samt livmoderns sammandragningar. Detta görs normalt genom två olika doser på magen som spänns fast med resårbandsbälten. I vårt fall blev det tre doser, en för varje bebis och en för mej.)

Sen fick vi träffa läkaren som gjorde ett ultraljud med viktskattning. Nu väger de ca 2,5kg var. Den ena knappt och den andra drygt, skiljer ca 100gr mellan dem nu, vilket är jättebra!

Efter besöket på Östra idag och träffen med läkaren känns det verkligen att det är på riktigt
-Snart är de här!
Vi blev båda lite fulla i skratt och uppspelta på vägen där ifrån.
Snart snart är vi föräldrar!!!! :-D

Bra med illamående?

Idag har jag varit på besök hos barnmorskan för att kolla det vanliga, fundusmått, hjärtljud, blodtryck, urin etc.
Jag visade henne också vårt förlossningsbrev (beskrivning om hur vi vill ha det under förlossning och lite om mig och mina önskningar och rädslor etc), som jag fått i uppgift att skriva till idag. Det var bra och kort skrivet, tyckte hon! :-)

Vi sammfattade också i korthet min graviditet tillsammans.
Jag har nu, hör och häpna, börjat samla på mej vatten (!), dock bara lite vid vaderna som är helt i sin ordning och inget att oroa sej för.
Jag berättade att jag börjat känna mej lätt illamående på kvällarna och då LOG hon och sa att det var BRA! Bra?! Jo, för då har de börjat trycka neråt, bebisarna och då är det nog snart på gång, trodde hon.

Mitt fundusmått är nu 41,5 cm, jag väger drygt 72 kg och midjemåttet är 107 cm.
Hjärtljuden var svåra att mäta idag, tydligen är mina bebisar otroligt livliga och därför svåra att lyssna på!! Ojoj....
Alla som träffat mej på sistone vet hur livliga de är i magen -det är så man med blotta ögat KAN SE deras rörelser genom tjock tröja och allt!

Innan jag gick hälsade hon mej Lycka Till på ctg:t imorgon, det kommer nog ta tid då de rör sej så väldigt, trodde hon.
Imorgon ska vi nämligen träffa förlossningläkare på Östra Specialistförlossning för koll och samtal inför vår förlossning där.

Nu närmar det sej..!

Vänner är underbart!

Coca Cola från min vän i Partille

Jag har så underbara vänner! Igår visade två av dem sin omtanke lite extra. Anna som anonymt kom förbi med lite extra energi i form av en burk Coca Cola (which I LOVE!) och sen min lilla Sofia i Trollhättan som igår berättade att hon kommer med vår bil imorgon så att jag slipper köra bil/åka tåg hela vägen till Trollhättan och tillbaka för vår bilservice där.

UNDERBART är ordet som gör allt så uthärdligt när det känns som jobbigast. TACK för att ni finns och ställer upp när det känns tufft och motigt!

(Nu har jag konstaterat att det är foglossning jag lider av med, så små vaggande steg är det som gäller i långsammast möjliga tempo när jag ska ta mej nånstans.)

Peace and Love!

P.S. Postade kommentarer här på bloggen värmer otroligt, hur korta de än må vara så SNÄLLA ALLA kommentera gärna mera!

Nära nu?!

I natt har jag haft det tufft! Hade en jobbig dag med magont, spänningar och massa sparkar, men natten tog priset.
Allt gjorde ont! Svanken värkte, magen var spänd och motvillig till alla mina små rörelser, bebisarna sparkade argt och jag ville bara gråta och ge upp... Tog en alvedon, mådde illa och försökte somna medan Oscar pratade lugnande med mej. Vill så gärna få ut de små nu, men har noll energi så är nog bäst de väntar en stund till ändå kanske.

Tips på hur man samlar energi när det känns så här, någon?!

I morse hade det lugnat sej något, men magontet sitter kvar.
Kan det vara tecken på att det snart är dags månne?

Lägesrapport

Idag går jag in i vecka 36, hela 35 fullgångna veckor som gravid avklarade nu.
Min vikt var i morse drygt 71 kg, midjemått 105 cm (mätt runt magen/ryggen rakt för naveln), Symfusmåttet är nu 40 cm!

Jag har alltså gått upp drygt 14 kg sen graviditeten drog igång, ökat i magomfång ca 30 cm (!) sen jag började mäta nån gång i slutet av April och har ett symfusmått som redan drar långt över vad som är brukligt vid förlossning för de som väntar ett barn.

Att vänta tvillingar är verkligen speciellt, ur många olika hänseenden! ;-)

De av er läsare som genomgått en graviditet, med ett eller flera barn spelar ingen roll, hur stora var ni i vecka 36, och sen när ni födde? Vore så kul att kunna jämföra litegrann, så skriv gärna en kommentar på detta inlägg!! :-)

Nu ska jag ta ett varmt bad och lyssna på avslappnings-cd. Bäst att passa på nu, vet ju aldrig när det hela drar igång..!

Bildbevis -den ÄR enorm!

Här kommer bilder som Oscar tog när vi var i fotostudion igår för att föreviga stora tvillingmagen!
Det var väldigt skoj faktiskt att få agera vacker modell, enorma magen till trots. Jessica, fotografen var jätteproffsig och kom med mycket feedback och uppmuntran, förutom de många utropen; "Den är verkligen enorm, din mage..!" Hahaaa ;-)

Efter att ha sett lite av bilderna i kameran kan jag inte annat än att hålla med, den ser verkligen jättestor ut! I vanliga fall är jag ju hyfsat hemmablind, men att se det på bild är en annan sak.

Vi tog flera olika typer av bilder, några på bara mej, några med endast magen i fokus och några med mej och Oscar och så några med Oscar och bara min mage.
Ska bli så kul att få se de färdiga bilderna sen!
Några borde ju ha blivit fina med tanke på att det togs 600 (!) bilder...

Spännande, spännande...

Fotografering

Imorgon ska vi på gravid-fotografering för att föreviga stora magen!
:-)
Det är en kollega till Oscar, Jessica som har egen fotostudio som ska ta våra bilder.
Hennes hemsida: http://www.studiojess.se/

Ska bli kul och spännande att se vad hon kan åstadkomma för att få mig att framstå i vacker dager med enorma magen ;-)
Fast hon har ju viss vana, så borde finnas visst hopp!

Jag tar dock gärna emot tips och idéer på vilka olika typer av bilder man kan tänkas ta!

Har ni tur kanske någon av bilderna publiceras här på bloggen sen...

vecka 35

Nu har jag gått in i graviditetsvecka 35, alltså hela 34 fullgångna veckor som gravid passerade. Så här kan man läsa om mitt nuvarande tillstånd på BarnTotal:

I magen:
Från den här veckan börjar barnets snabbaste tillväxt under graviditeten. Det ökar 220-340 gram varje vecka. Eftersom det blir allt trängre i livmodern kan det hända att barnets rörelser minskar men de kan istället bli desto starkare. Navelsträngen är tjock som en tumme och cirka 50 centimeter lång. Bebisens huvud vilar på moderns blygdben.

Hm, stämmer väl sådär. Om tillväxten skulle vara som det står här borde alltså mina två väga ca 2.3 kg var nu, då de vägde 2 kg för en vecka sedan. Att det blir trängre för dem nu märks tydligt, fast deras rörelser verkar för mej snarare öka pga det, som om de vill förvissa sig om sin plats genom att sparka och knuffa på det som trängs om utrymmet...
Tvilling 1:s huvud vilar nog mot mitt blygdben, medan tvilling 2, som ligger i säte passar på att ta sej plats uppåt revbenen istället.

vikt 2.5-2.6 kg
längd 45 cm
Längden mäts från huvud till fot. Från och med nu kan måtten variera relativt mycket.

Mamma:
Ditt fundusmått är nu cirka 31-35 centimeter. Magen står som högst nu för att snart sjunka ned lite. Bebisen trycker på överallt. Du kan ha tungt att andas, värk i ryggen och svårt att sitta, stå och sova.

Mitt fundusmått var ju 37 sist vi mätte, men det stämmer ju inte med normen då jag har två och normen är för de med ett barn i livmodern. Att bebisen/bebisarna trycker på överallt stämmer såå för mej! Och visst är det ibland svårt att andas, sitta och sova. Fast det är från dag till dag. Igår var en svår dag, då allt var fel! Magen spände och värkte typ hela dagen, var hård som en nypumpad fotboll och de små sparkade hela tiden och jag kunde liksom aldrig slappna av under hela dagen och att sova på natten var rena skämtet. Minsta rörelse gjorde ont!
Idag är dock allt det som bortblåst, magen är lugn och fin igen och jag har inga besvär att sitta, ligga eller röra mej som jag vill. :-) (mer än vanligt gravid-svårt då vill säga)

Partner:
Det är bra att känna till att din partners kropp är hårt belastad av graviditeten och att hon troligen har svårt att sova. Det kan göra vem som helst lättirriterad. Avlasta henne så gott du kan.
När ni har kommit hem med bebisen från BB behöver ni många saker; skötbord, spjälsäng, blöjor med mera. Passa på att handla startkitet nu. När ni kommer hem med bebisen vill ni bara mysa hemma, inte fara runt i affärer.

Oscar är kanon på detta att ta hand om mej!
Jag kan väcka honom mitt i natten bara för att berätta att jag har ont i magen eller inte kan sova och han lyssnar snällt och tycker synd om mej. Han servar med mat och städning, tvätt, massage etc när jag inte orkar och är allmänt omtänksam.
Fixat iordning inför deras ankomst är vi i stort sett klara med också!

Tvillingar:
Ungefär 35 procent av dem som väntar tvillingar föder den här veckan och 80 procent av dem som väntar trillingar.

35% låter plötsligt mycket... Är vi verkligen redo?!

CRAVINGS

Just nu har jag enorma gravid-cravings för Coca Cola, iskall sådan! Allra helst i glasflaska som på bilden nedan, men funkar från burk med. (något billigare) I stora glas fyllda med is.
Jag inser ju att detta inte är den nyttigaste av laster, dessutom sägs kolyrad dryck vara dåligt för de med tendenser till halsbränna... Smällar man får ta! Är ju såååå gott!!!! :-)

Bröllop i dagarna tre

I helgen var det dags för bröllop!

Det var Oscars bror som gifte sig och festen stod på Bjertorps slott fredag-söndag.
Det var en underbar helg med trevligt sällskap i härlig miljö!
(ska erkänna att jag inte var så värst positivt inställd till en början då jag är väldigt gravid nu..)


På fredagen var det golftävling för alla som ville, proffs som amatörer. Då fick jag en egen golfbil att köra omkring med! :-)
På kvällen bjöds det på Italiensk buffé. Jag blev placerad brevid en trevlig herre som har en dotter på 5 månader, och mittemot Oscars andra bror, som fick en son för tre veckor sedan, så det blev en del babyprat såklart! Jag gick dock till sängs tidigt då magen var lite arg på mig och bebisarna levde om. Hade väldigt svårt att sova den natten, verkade som de små o magen inte var nöjda hur jag än låg. Antar att de är bortskämda med vår sköna mjuka säng hemma! ;-)


På Bröllopsdagen var det först lyxig hotellfrukost och sen lite valfria aktiviteter. Jag spelade boule i slottsträdgården och fick sedan en zonterapibehandling i ansiktet av Oscars syster, innan det var dags för lunchpåse och sen fixa iordning sig inför bröllopet.

Så här fina var vi till bröllopet!

Jag höll ut hela vägen till efter bröllopstårta och brudvals, sen vek jag av och lät resten av gänget festa ytterligare tre timmar utan mej.

På söndagen var det brunch och paketöppning innan det var dags att åka hem igen. Vi gav en hemlig låda med texten "ÖPPNAS 29/8 2010", en igenspikad trälåda med hemligt innehåll som de får öppna först på sin 1-åriga bröllopsdag!

Helgen var otroligt skön och avkopplande och jag var i sån total harmoni när vi åkte därifrån, så skönt att slippa jäkt och stress och bara ta allt som det kommer! Det var några små barn med på slottet under helgen, en flicka och en pojke på 5 respektive 6 månader (barn till bekanta till Oscar) och så brudparets son som är knappt året och så Oscars andra brors son, på tre veckor. Så det fanns en del att träna på! Oscar tog varje chans han fick att låna någon av dem ;-)

Extra speciellt var det förstås med den lille på tre veckor, svårt att förstå att vi själva kommer stå med två såna inom två månader! Oscar imponerade som vanligt med sitt coola sätt med barn, bekommer inte honom det minsta om barnet skulle råka gråta/skrika medan han har det i sin famn, utan han behåller lugnet och visar inga som helst tendenser av att vilja lämna över till mamman/pappan bara för att barnet är lite missnöjt. Ofast lyckas han också vända gråt till leende hos de små!

Han kommer bli en underbar pappa! :-)