Att ha tvillingar

Hur är det då att ha tvillingar, egentligen? Och hur är det att vara själv hela dagarna och ta hand om dem?

Jag måste erkänna att jag kännt stor skräck inför den dag då jag skulle börja vara själva hela dagarna med tvillingarna. Ja, jag har t.o.m. gråtit i panik och rädsla över att inte klara av det och inte räcka till. Jag är ju faktiskt bara en och de är två, en famn med två barn som vill bli burna t.ex. Men det var innan det väl var dags det...
Nu har Oscar återgått till jobbet efter att vi haft dryga tre månader hemma tillsammans med flickorna. Så nu är jag själv med flickorna större delen av dagen, från ca 10 på morgonen till ca 20 på kvällen! (på vardagarna, helgerna är det bara ca 10-17)

Så här ser amningen ut, amma ena och vagga den andra...

Det är skoj att vara med flickorna hela dagen...och tufft, härligt, jobbigt, underhållande, kämpigt, glädjegivande, uttröttande, energigivande, kaosartat, fantastiskt och underbart! Alla känslor blandat lite huller om buller. Jag njuter av möjligheten av att få vara med Elly och Amanda hela dagarna och att få följa deras utveckling på så nära håll, höra deras skratt, se deras leenden och lyssna till deras jollrande. Men visst, det är riktigt, riktigt tufft emellanåt!! Men även när det är som allra tuffast, då de skriker i kör och jag inte riktigt känner att jag räcker till för två små trötta och hungriga som båda vill ha närhet samtidigt, så vill jag vara med dem.

Att få tvillingar ÄR en välsignelse!

Att vi har Elly och Amanda är den största gåvan och glädjen jag kan föreställa mej, så små och så fantastiska. Livets under!!!