Till mina små hjärtan i magen

Den allra första bilden vi fick se av er två, vid ultraljudet då vi fick veta att det är DUBBEL GLÄDJE!

Detta är till er två, i min mage:

Jag ska berätta för er hur allt började, innan ni fanns. Jag och er pappa gifte oss efter att ha varit tillsammans i nästan fem år, det var den ditills lyckligaste dagen i mitt liv! Vi hade pratat lite om det här med att skaffa barn, men så dök det upp något som gjorde att vi inte kunde efter bröllopet. Det hade upptäckts en cellförändring på min livmoderhals vid en rutinkontroll. Jag var rädd och visste inte riktigt vad denna cellförändring innebar -cancer? -Ingen chans att kunna bli gravid? Vi bestämde att boka läkartid först efter bröllopet och vår bröllopsresa, så dagen innan midsommar förra året var jag på Allingsås sjukhus för läkarkontroll för att se om det var en lindrig eller kraftig förändring det rörde sej om. Det visade sej vara en kraftig och jag fick genomgå en operation, en s.k. slyngkonisering utan förvarning där och då på sjukhuset. Informationen jag fick var knapphändig och jag grät och var rädd på vägen därifrån. Många tankar for genom våra huvuden och vi bestämde oss för att lägga bebispratet på hyllan ett tag. Vi ville ju ändå ut och resa innan och så...

I början av Oktober var jag sedan tillbaka på återkontroll i Allingsås. Då fick jag träffa en helt fantastisk kvinnlig läkare, och nu hade jag Oscar med mej. Hon undersökte mig varsamt och försäkrade att ALLT VAR SOM DET SKULLE! Jag blev så lättad att jag grät i hennes armar. Hon var också tydlig på punkten att detta inte på något vis innebar cancer eller att de på något vis skulle kunna påverka min fertilitet! :-)

I denna veva berättade en av mina vänner att de väntade barn. Jag skäms än idag över hur illa jag tog emot det beskedet. Jag kunde verkligen inte glädjas med henne, jag sörjde så att vi inte hade samma besked att ge henne.

Så gick det några månader och vi fick besked om att ytterligare ett par i vänskapskretsen väntade smått, detta var i Januari. Jag var glad för dem, men i bilen på väg hem grät jag och berättade för Oscar att det kändes som att det aldrig skulle bli vår tur, att vi skulle bli sist av alla att skaffa barn och att ingen skulle tycka det var speciellt när vi väl berättar då alla andra redan har barn då etc. (lite visste jag då att det nog var mina gravidhormoner som redan gjorde mig så överkänslig då, hihii!) Några dagar senare kände jag alltmer av mina bröst på ett sätt jag inte gjort tidigare och var det inte dags för mens snart..?

I början av februari, på min 30-årsdag gjorde jag ett graviditetstest på morgonen... Och det bekräftade det jag misstänkt -Vi skulle bli föräldrar! :-) Jag rusade upp till Oscar och visade honom stickan med strecket som visade att nu var det på gång. I ärlighetens namn var det inte riktigt så att vi ens diskuterat det där med barn närmre sen slyngkoniseringen, men kanske hade vi undermedvetet slarvat för att låta chansen finnas där... Jag fick tårar i ögonen och den dagen tillbringade vi tillsammans som fnittriga tonåringar -vi skulle få barn!

Sen kom illamåendet och hormonerna! Det var så illa att jag ibland bara satt och grät i ensamhet och pratade med Oscar om att jag inte trodde att jag ville ha barnet trots allt, att jag skulle bli en dålig mamma och aldrig klara av det etc. Min barnmorska ville boka in mej för samtal med en psykolog samt bokade en tid för tidigt ultraljud i vecka 12 så jag skulle knyta an till bebisen. I samband med detta åkte er pappa och jag på en 14 dagars semester till Thailand, det var underbart att få tid tillsammans i lugn och ro och koppla av och kunna smälta och prata om hur livet skulle bli med barn. Jag började må bättre och det var skönta att få denna sista resa ihop innan vi skulle bli föräldrar med massa ansvar. När vi kom hem var det dags för ultraljudet.

Det var då allt vände! Där på ultraljudet var ni, TVÅ foster. Oscar såg det först, era två små huvuden, jag uppfattade det aldrig, var mest tårögd över att se liv där på skärmen. Men så sa hon som gjorde ultraljudet "Jaha, här var det DUBBEL GLÄDJE! Ni ska få tvillingar..!"

Tvillingar?! Shit! Det var vi inte beredda på. Jag skrattade och grät samtidigt och bubblade av frågor. Oscar blev tyst! Så himla tyst. Ni ska veta att detta tillhör inte vanligheterna, er pappa pratar mycket och ofta och brukar aldrig få tunghäfta. Men nu var han i chock! Han sa inget på en timme säkert. Vi satte oss i väntrummet efteråt så att vi skulle kunna smälta beskedet och så tittade vi på bilderna av er.

(Själv var jag faktiskt ganska lättad om jag ska vara ärlig. Tvillingar innebär ju dubbel dos av hormoner -inte konstigt att jag varit så konstig och ledsen på sistone då. Jag var normal trots allt! ;-) Dessutom kände jag mej speciell, jag skulle få TVÅ små bebisar. Från den dagen ville jag beskydda er mot allt och göra allt för er, mina små hjärtan i magen. Nu var vi ett team!)

Hos barnmorskan sen avbokade vi tiden hos psykologen, den behövdes inte längre då jag var glad och positiv inför utmaningen att få er! Oscar hade det dock tufft en tid i början, han var nog mer chockad än jag över beskedet att ni var två.

En vecka senare berättade vi för er mormor och morfar att ni fanns i min mage. De blev så glada! Och i samband med detta och deras enorma glädje och stöd och samma från er farmor och farfar kom er pappa till ro med faktumet att ni skulle komma till oss och att ni är två. Nu var det idel glädje, dubbel glädje!

Så var det när vi fick veta, ska berätta mer snart om hur det utvecklats sedan dess, vi har ju haft en speciell resa ihop, ni och vi. :-)