Empati och äkta syskonkärlek

Idag hände något som helt slog mig med häpnad:

Elly snubblade för en stund sedan på gåbilen och for i golvet med en smäll och blev givetvis jätteledsen. Jag gick således fram och tog upp henne och satte mig sedan med henne i knät på lekmattan och kramade och tröstade så gott det gick, samtidigt ser Amanda vad som hänt...
Hon blir ivrig och inser snabbt vad som behövs! Varpå hon letar reda på den andra nappen (förutom den hon har i sin mun), tar den i handen och skyndar fram mot oss på mattan, hon fastnar dock med ena foten i handtaget på min gympapåsen som de dragit fram tidigare, men låter inte detta hindra henne, utan släpar helt sonika med sig gympapåsen med foten så att hon kan fortsätta sin framfart. Och så räcker hon mig nappen så att jag kan ge den till ledsna Elly! Sen tar Amanda loss sin fot från gympapåsen och sätter sig hos Elly och klappar fint och tröstande på henne..!

Gissa om jag som mamma blev helt rörd över denna handling?!
1 år och två månader gamla och redan så mycket empati och syskonkärlek! De måste vara ett av två ting; antingen otroligt tidiga i sin sociala utveckling eller ovanligt super-empatiska systrar.

Stolt är bara förnamnet för vad jag känner inför dessa två små just nu.
Underbaraste, allra finaste ungar! Mina största kärlekar i livet. Mina allt!